Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna hafvets aflägsna sång är en tystnad. —
Naturen var uppmärksamt vittne till det sista farväl, som ljusets
drottning sade verlden, innan hon nedsteg från sin tron
och försvann bakom horisonten. Lugn och andaktsfull
deltog hon i de lefvande varelsernas allmänna bön; ty de bådo
sin helga tacksägelsebön, i det de emottogo den goda
solens sista blick; alla, ifrån den ensliga maneten, ifrån
hafsstjernorna med purpurbroderierna till de bullersamma
gräshopporna och isfågeln; alla uppsände de fromt sin
tacksägelse. Och det var som om en rökelse höjde sig
från böljorna och berget; och det tycktes, att vågornas
sakta suckar vid stranden, att den bris som blåste från
land, att den af vällukter genomdruckna atmosferen, att
det i det klara blå bleknande ljuset, att svalkan efter
dagens hetta, att allt på detta rum hade medvetande om sin
tillvaro och med kärleksfull ifver deltog i denna allmänna
tillbedjan . . .
Med detta jordens offer förenade sig i min tanke
verldarnas till dragningar sinsemellan, ej allenast de som
turvis närma och aflägsna vår glob från solhärden, utan äfven
deltagandet af alla de stjernor, som gravitera i himlarnas
oändliga rymder. Öfver mitt hufvud utvecklade sig
himlakropparnas sublima harmonier och gigantiska rörelser.
Jorden blef en atom som sväfvade i det oändliga. Men
emellan denna atom och alla rymdens solar, hvilkas ljus
behöfver millioner år för att kunna nå oss, som finnas
deruppe okända och osynliga för menniskan, kände jag ett
osynligt band, som sammanknöt alla verldarna och alla
själarna vid enheten af en enda skapelse. Och bönen ifrån
den omätliga himlarymden hade sitt genljud, sin stans, sitt
synliga uttryck i bönen från det jordlif, som vågade
omkring mig, i hafvets sorl, i strandens vällukter, i fågelns
sista ton i lunden, i insekternas förvirrade melodi, i hela
detta uttrycksfulla sceneri och framför allt i denna
skymnings herrliga belysning.
Jag såg mig omkring . . . Men jag var så liten midt
i denna tacksägelsebön, att skådespelets storhet
öfverväldigade mig. Jag kände min personlighet försvinna inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
