Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektriciteten och magnetismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glas- och hartselektricitet, men den förra kallas äfven den positiva,
den sednare den negativa.
Af den hastighet, hvarmed elektriciteten förbreder sig på
ledarne, har man dragit den slutsatsen att den är en ytterst
rörlig vätska, och af motsatsen emellan glas- och
hartselektriciteten slöt man vidare att det måste finnas tvänne sådana
fluida. När båda äro bundna vid en kropp och när de hos
densamma neutralisera hvarandra eller utåt ömsesidigt
upphäfva hvarandras verkningar, så är kroppen i sitt naturliga
tillstånd. Men blifver på en kropp en af de båda
elektricitetsarterna isolerad, så visar den det största begär att åter förena
sig med den henne motsatta, såsom vi redan finna af det
märkvärdiga fenomenet med den elektriska gnistan; ty om man till
den laddade konduktorn på en elektricitetsmaskin närmar en
god ledare, så springer det der samlade elektriska fluidum
under vissa omständigheter öfver redan på ett afstånd af tolf tum
med knistrande ljud, betydlig värmeutveckling och bländande
klart ljus, för att sedan spårlöst förlora sig på jordytan.
Men ännu vida mäktigare framträder denna sträfvan vid
åska, hvilken, såsom hvar man nu känner, icke är någonting
annat än ett storartadt elektriskt fenomen.
Benjamin Franklin var den förste som ådagalade, att
blixten eller urladdningen af ett åskmoln blott i afseende på
styrkan skiljer sig från den medelst elektricitetsmaskinen
framkallade gnistan. Han fästade uppmärksamheten på att blixtens
zickzack har den mest påtagliga likhet med rörelsen af en
kraftig elektrisk gnista, som springer öfver från något afstånd,
att den oftast slår ned uti högre uppskjutande föremål, liksom
äfven den elektriska gnistan lättast går öfver på den
närliggande kroppens mest framstående delar, att den företrädesvis
uppsöker sådana kroppar, som äro goda ledare af
elektriciteten, såsom metaller och vatten, men deremot undviker icke
ledande, samt att den slutligen alldeles som en mycket stark
elektrisk gnista antänder brännbara kroppar, smälter smältbara,
söndersplittrar spröda och förstör det animaliska lifvet.
Franklin visade äfven genom direkta försök att
åskmolnen förhålla sig alldeles på samma sätt som ledare, hvilka
äro laddade med elektricitet och genom den omgifvande
ljusmassan isolerade, d. v. s. stå utan ledande förbindelse med
jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
