Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oceanens majestät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Söderhafvets drottning", hans tjusande hemland; australiern och
hinduen; araukanern vid Andernas fot och chinesen vid den
motsatta stranden af Stilla oceanen; alla se de hafvets gränser
evigt stiga och falla, dess vågor evigt rycka fram och evigt
draga sig tillbaka. Menniskans öde afspeglar sig uti denna
stora naturbild. Under ungdomlig kamp och sträfvan stiger
hennes lyckas flod, allt längre utsträcker hon sina planer,
segerrikt öfvervinner hon det ena hindret efter det andra,
jublande ser hon sitt högsta mål för ögonen; — men äfven för
henne gäller återgångens bud: "här intill skall du gå, men
icke vidare", och allt längre drifver henne ebben från höjden
af hennes tillvaro, tills hon slutligen försvinner i glömskans
haf och nya, sträfvande andar undantränga henne, för att
slutligen likaledes duka under för samma öde!
Huru ofta torde ej den gäckade förhoppningen, den af
ålder mattade kraften under en ensam vandring vid
hafsstranden hafva jemfört sitt öde med den fallande floden!
Fråga vi efter orsaken till det storartade fenomenet af
ebb och flod, så finna vi icke svaret uti hafvets eget sköte,
icke uti någon hos dess vatten inneboende kraft, utan vi måste
söka den uti de aflägsna himlarymderna, uti attraktionskraften
hos solen och isynnerhet hos den oss så mycket närmare
liggande månen, hvilken redan Plinius kallade den törstiga
himlakropp, som drager hafvet efter sig. Ty öfverallt rättar sig
flodernas storlek efter dessa båda himlakroppars relativa läge,
och så noga hänger detta fenomen tillsammans med månens
rörelser, att det öfverallt kan huru lång tid förut som helst
beräknas efter vår drabants ställning. I det månen
framskrider på himmelen, rullar flodvågen efter honom, och hafvet
lyder hans vilja. Hvem vill väl ännu säga, att vetenskapen
bannlyser poesien ur naturen och med sin nyktra prosa löser
den förtrollning, hvarmed förgångna tidsåldrars otyglade
fantasi omhöljde henne? Ty hvilken skald, besute han än en
Dantes eller en Shakspeares lysande inbillningskraft, kunde
väl uttänka en mera storartad bild än den eviga, rastlöst
omkring jorden kretsande flodvågen, som så regelbundet följer de
aflägsna verldskropparnes bud?
Så snart det första urhafvet föll ut, lydde det månens
attraktion, och så länge månen rullar omkring vår planet och vi
kretsa omkring vår sol, skola alltid och evigt ebb och flod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
