Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växternas rotlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gynnsamma omständigheter kraftigt utveckla sig och på visst
sätt ombilda sig till en sekundär hufvudrot.
Huru vis, huru förträfflig är ej denna inrättning, ty det
vid jorden fängslade trädet kan ej, luftnäringen afräknad,
förskaffa sig någon annan näring, än den jorden, i hvilken det
slagit sin rot, har att erbjuda. Huru skulle det kunnat vinna
en hög ålder och en väldig storlek, om det likt betan varit
inskränkt till en lodrätt nedstigande hufvudrot eller om det
icke egt förmåga att förgrena sina underjordiska
nutritionsorganer åt alla rigtningar och i sin omkrets på visst sätt eröfra
sig nya skattskyldiga områden, allt eftersom dess behof
tillväxte.
Jordmånen är isynnerhet i skogstrakter icke öfverallt
densamma, ofta är i detta afseende till och med det ena
jordlagret olikt det andra. Rötterna gå allt efter trädets olika art
än mera på djupet, än vid ytan, men utveckla sig alltid
yppigast på sådana ställen, der jordmånen lemnar dem den mest
passande näring. Der denna åter är otillräcklig, hinner deras
utveckling ej så långt, hvarföre man kan tvinga ett träd att
sprida sina rötter mera ytligt eller djupt, allt eftersom man
lägger den för detsamma lämpligaste jordarten närmare ytan
eller mera på djupet. Tallen och granen nedsänka sina rötter
uti remnor på det sönderklyftade berget, som äro fyllda med
förvittrings- och förmultningsprodukter. Utsinar dessa rötters
näringskälla utan att från dem utgående sidorötter finna nya
näringskällor, så dö de bort, under det andra sidorötter på
samma träd, hvilka påträffa en mera gynnsam jordmån,
mäktigare utveckla sig och genom ny tillförsel ersätta den brist,
som växten på ett annat ställe lidit.
Blott genom sina fina rotspetsar, men icke genom den
brunfärgade, äldre delen af roten, upptager trädet
näringsämnen ur jorden. Hvar och en af dessa fina rötter slutar med
en vegetationspunkt, genom hvilken den tillväxer vid sin spets,
och är alltid beklädd med en rothufva, som helt säkert är
ganska vigtig såsom vegetationspunktens skydd mot den jords
motstånd, i hvilken rötterna framtränga. Så långt som
rothufvan icke betäcker rotspetsen, är hos alla växter den finare
delen deraf, hvilken skogsvetenskapens idkare ganska riktigt kalla
rotens sugorgan (ty en växt förtorkar i vatten, om hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
