Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjöstjernorna och sjöborrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sjöstjernans mun är tandlös eller på sin höjd utrustad
med några utlöpande, tandade processer vid öppningen, men
hos sjöborren är tuggapparaten deremot ett verkligt mekaniskt
mästerverk. Dess benstomme består nemligen af fem tresidiga
pyramider, hvilka hvar för sig bära en med emalj beklädd
tand. Dessa tänders spetsar framskjuta utom munnen och
äro blott omgifna af ett lättformigt, afrundadt veck. Ett
kompliceradt muskelsystem sätter hela den mycket konstmessiga
apparaten i rörelse, som redan uppväckte beundran hos den
store Aristoteles och ännu i dag till minne deraf kallas hans
"lykta".
Liksom hos sjöstjernorna tjena äfven här sugfötterna till
ställflyttningsorganer. De framträda ur hål, som från munnen,
hvilken merändels ligger i midten på undre sidan, uppstiga i
fem smala rader eller gångar liksom meridianer till kroppens
högsta punkt och genom denna anordning påminna om de med
dem så närbeslägtade sjöstjernornas fem strålar. Dessutom
är kalkhuset äfven besatt med talrika, mer eller mindre långa,
tjocka och rörliga taggar, som redan på direkt väg torde
bidraga till lokomotionen, men äfven derigenom göra kroppen
ännu rörligare att de upplyfta den från bottnen och alltså
flytta tyngdpunkten högre upp.
Med tillhjelp af sina taggar kunna sjöborrarne äfven
ingräfva sig uti den fina sanden, der de äro säkra för många
fienders angrepp; men äfven de arter, som lefva på hård
klippbotten, kunna med sina sugfötter så säkert förankra sig derpå,
att de motstå den rullande bränningen.
Några arter insänka sig till och med i den hårda klippan
och tillbringa sitt lif i hål, hvilka motsvara deras storlek och
uppenbarligen blifvit gräfda af dem sjelfva. Den vanliga
sjöborren (Eehinus lividus) gömmer ofta två tredjedelar af sin
kroppsmassa uti ett sådant hål, vid hvars väggar han klänger
sig så fast med sina sugfötter, att han blott med stor möda
och ansträngning kan aflägsnas derur. Vid kusterna af
grefskapet Clare på Irland ser man ofta tusentals på detta sätt
inbäddade i den hårda klippan, der deras purpurfärgade
taggar och regelbundna former erbjuda en vacker anblick mellan
de gråa eller med gröna ulvor öfvervuxna stenytorna.
Huru borrningen egentligen försiggår, vet man ännu icke.
Sannolikt understödjas de skarpa tänderna genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
