Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Crustaceerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röfvaren, skjuter han som en pil lös derpå, och det arma offret är
redan till hälften styckadt, innan det kan komma till besinning.
Spindelkrabborna, som hafva sina oproportionerligt långa,
smala ben att tacka för sitt namn, påsätta sig väl ej frivilligt
någon mask, men i dess ställe är deras rygg ganska ofta
betäckt med talrika parasiter — hafstulpanen svampar och alger
— så att de ofta måste släpa på en rätt tung börda. Denna
last, som icke sällan öfverträffar hela deras kropp i omfång,
torde vid första påseende förefalla oss såsom en tryckande
tyngd, men spindelkrabborna hafva utan tvifvel densamma att
tacka för sitt lif, ty svagbenta, långsamma och fega som de
äro i jemförelse med andra krabbor, hvilka i nödfall modigt
sätta sig till motvärn, inser man lätt huru nyttig den på dem
fastklibbade främmande manteln kan blifva vid en roflysten
fiendes annalkande.
Hos pungkräftan är väl det främre benparet beväpnadt
med mycket stora och tunga klor, men dessutom hafva äfven
de bakre benen blifvit för ett särskildt och bestämdt ändamål
utrustade med mycket korta och svaga sådana. Denna stora
kräftart, som gräfver djupa hål uti den sandiga stranden på
de af kokospalmer omgördlade öarne uti Indiska oceanen,
lefver företrädesvis af detta präktiga träds nötter. Vid första
påseendet skulle man anse det för alldeles omöjligt, att en
kräfta kan öppna en så hård, med sitt skal betäckt frukt, men
man har ofta haft tillfälle att observera operationen. Djuret
börjar med att bortslita den ena fibern efter den andra, men
verkställer alltid detta vid den ändan, hvarest nötens trenne
ögonhål sitta. När detta arbete är fullbordadt, börjar det med
sina tunga klor hamra på ett af hålen, till dess en större
öppning bildats genom slagen. Då vänder kräftan sig om och
utdrager med hjelp af de bakre smala klorna den albuminösa
kärnan för att uppäta densamma.
Vid detta förfarande vet man icke hvad man mest skall
beundra, antingen kroppens för det särskilda ändamålet så
oöfverträffligt lämpliga byggnad eller kräftans förundransvärda
instinkt! Huru vet hon att efter det mödosamma arbetet en
söt kärna skall belöna hennes ansträngningar och på hvilken
sida af nöten de hål finnas, som leda till den förborgade
skatten? Huru har slutligen denna egentligen för vattnet skapade
djurart först, om man så får säga, kommit på den tanken att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
