Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fåglarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vingarne motsvara däggdjurens framben eller menniskans
armar; men då deras rörelse tager fågelns hufvudsakligaste
krafter i anspråk, äro de hos alla lång- och snabbflygare
försedda med en vida större muskelmassa än låren. Bröstbenet
är derjemte utomordentligt utveckladt, för att tjena de starka
vmgmusklerna till vidhäftningspunkt, och står i ett så intimt
förhållande till flygfärdigheten, att man hos hvarje särskild
fågel blott behöfver jemföra detta ben med det öfriga
skelettet för att kunna sluta till hans större eller mindre
flygförmåga. Den på midten af bröstbensytan framskjutande åsen,
på hvilken de hufvudsakligaste flygmusklerna annars äro
fästade, saknas sålunda t. ex. hos strutsen och kasuaren, som
äro oförmögna att höja sig upp i luften och blott hafva små
vingstumpar, under det den hos roffåglarne är utomordentligt
starkt utvecklad.
Vid fågelns byggnad var det dock icke blott fråga om att
inlägga den största möjliga kraft i vingarne, utan äfven att
använda denna kraft så hushållsaktigt, att den kunde räcka
till så länge som möjligt. Redan den beständiga omvexlingen
uti vingarnes rörelser har till följd att samma muskel blott för
ett kort ögonblick tages i anspråk på samma sätt och genom
sväfningen, som hos albatrossen ofta räcker en åttondels
timme och knappt erfordrar den ringaste ansträngning, låta de
stora fåglarne sina vingmuskler hvila. Sedan behöfs blott ett
enda kraftigt vingslag för att ånyo genomsegla en betydlig
luftsträcka.
Liksom fenorna genom förstoring af den roende ytan
understödja kraften af ryggradens laterala krökningar och
sträckningar, som utgöra alla fiskars egentliga rörelsemedel, så finna
vi fåglarnes vingar förlängda genom starka smällfjädrar, hvilka
som en ytterst lätt solfjäder trycka på den elastiska luftvågen
och gifva fågeln en stor bärande yta, utan att märkbart
föröka hans tyngd.
Med den ringare utvecklingen af smällfjädrarne aftager
naturligtvis äfven flygförmågan. Hos strutsen, som i sina bens
väldiga styrka finner en ersättning för sin bristande förmåga
att klyfva luften med kraftiga vingslag, äro de jemförelsevis så
korta vingarne ej försedda med några egentliga smällpennor,
utan blott med slappa, dunlika fjädrar. Men oaktadt de ej
kunna upplyfta den tunga fågeln uti den lätta atmosferen, göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
