Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fåglarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och pinguinerna, som nästan täfla med fiskarne, vid gående
måste hålla sig i det närmaste rakt upprätta för att icke falla
framstupa.
Hos roffåglarne äro benen äfvenledes korta och af kraftig
byggnad, men här finna vi tårna försedda med grofva, spetsiga
klor för att kunna sönderslita bytet eller beqvämt bortföra det
genom luften.
Hvad benens styrka och klornas kraft vidkommer, stå väl
ugglorna efter gamarne och isynnerhet efter örnarne, men då
deras rof består af små fåglar, möss eller till och med blott
insekter och de ej heller behöfva släpa upp det på högt
liggande klippor och bergspetsar, hafva de icke heller behof af
så mäktiga ben och klor.
Hos klätterfåglarne — hackspettarne och papegojorna —
finna vi icke mindre ändamålsenlig fotbildning, i det här två
tår äro rigtade bakåt och två framåt. En sådan inrättning
skulle varit i hög grad hinderlig hos den snabbt löpande
strutsen, som praktiskt nog blott har två framåt rigtade tår, men
här motsvarar den fullkomligt behofvet.
Så se vi hackspetten med den största lätthet fortfarande
klättra uppför trädstammarne, men aldrig vandra nedåt, under
det han öfverallt pickar på barken med näbben, tills larverna
framkrypa eller han finner ett ihåligt, af insekter anfrätt ställe.
Vid dessa lifliga rörelser begagnar han sig äfven af den korta,
kilformiga, särdeles styfva stjerten såsom stöd, under det
papegojan vid klättringen betjenar sig af sin näbb såsom ett icke
mindre verksamt än originelt hjelpmedel. Först fattar hon
dermed tag uti den gren, på hvilken hon vill uppklättra, och
drager sedan upp benen, det ena efter det andra. Men håller
hon i näbben en nöt, som hon icke gerna vill släppa ifrån sig,
så trycker hon undernäbben hårdt emot grenen och lyfter sig
upp genom sammandragning af käkmusklerna. När hon vill
stiga ned, böjer hon hufvudet framåt, lägger ryggen af näbben
på grenen och närmar den ena foten efter den andra till
stödjepunkten, under det den utsträckta nacken uppbär kroppens
tyngd.
På släta marken hafva hackspettarne och papegojorna ej
mycket att söka, hvarför de ej heller behöfva samma
skicklighet uti att hoppa som de flesta sparf- eller sångfåglar, hvilka
upphemta mången mask och larv under sitt lifliga språng fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
