Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fåglarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans kilformigt tillspetsade undernäbb är förträffligt egnad till
att genomskära vattnet, hvilket den sönderdelar alldeles som
en plogbill.
Äfven hos denna fågel, hvarest vid första ögonkastet en
sådan brist på symmetri eller ett sådant afvikande från de
vanliga formerna synes herrska, att han till och med deraf
erhållit sitt namn, finna vi alltså en i sanning beundransvärd
harmoni i hela hans byggnad — en fullkomlig
öfverensstämmelse mellan flygfärdigheten, näbbildningen och det
egendomliga lefnadssättet!
Äfven öppnandet af strandskalet, som under ebbtiden nästan
ligger på det torra vid den sandiga stranden, förstår sjökråkan
mästerligt. Hon väntar i närheten, tills skalet öppnar sig
något litet, och instöter då snabbt sin kilformiga undernäbb,
hvarefter musslan naturligtvis genast åter sluter sig. Fågeln tager
nu musslan, sönderslår den mot en sten och slukar blötdjuret
med samma njutning, hvarmed vi förtära en smaklig ostra.
Af en högst märkvärdig form är näbben hos flamingon
och slefgåsen. Hos den förre se vi den hafva en ansenlig
tjocklek och bredd och på midten plötsligt vara böjd nedåt.
Derjemte är undernäbben högre än öfvernäbben och fastvuxen
vid hufvudskålen, under det öfvernäbben rör sig fullkomligt
fritt, så att man kunde kalla näbben på denna fågel upp- och
nedvänd lika väl som på den föregående. Då flamingon fiskar,
vrider han sin långa hals som en orm, så att öfvernäbben
blifver vänd nedåt. Derjemte trampar han omkring sig i gyttjan
med sina långa styltben, som tillåta honom att gå temligen
långt ut i floderna och lagunerna. På detta sätt drifver han
de med vattnet upprörda sjömaskarne till den oupphörligt
klappande näbben. Den tjocka, vulstiga tungan är på sin yta
försedd med omvexlande, oregelbundna rader af taggar, som vid
detta upp- och nedvända läge trycka på öfvernäbben och likt
en sil qvarhålla den i vattnet innehållna födan. Äfven vid denna
från det vanliga så betydligt afvikande fångmetod hjelper
sålunda det ena organet det andra, och der man i början tror
sig se en missbildning, finner man vid närmare betraktande ett
nytt fulländadt mästerverk.
Hos slefgåsen är den oerhörda näbben fullkomligt glatt,
spatelformig och framtill dubbelt så bred som på midten. Hvad
han till följd af denna form förlorar i kraft, ersättes rikligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
