Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en outsäglig ömhet först till den ene och sedan till den andre,
strök dem med sina tassar och gnisslade jämmerligt. När hon
slutligen hade öfvertygat sig att de voro fullkomligt kalla och
liflösa, utstötte hon ett tjut af förtviflan, hvilket mördarne
besvarade med en salfva af muskötkulor. Dödligt sårad nedsjönk
hon öfver sina ungars lik och slickade döende deras sår.
Samma föräldrakärlek, som uppmjukar det vilda hjertat
hos skogens rofgiriga bestar, ingifver äfven i farans ögonblick
de skyggaste bland idisslarne ett öfvernaturligt mod. Då
glömmer hjorten sin naturliga försigtighet och ställer sig tappert i
vägen för jägaren, då störtar buffelkon på tigern och drifver
den blodtörstige mördaren på flykten. Det vanligen så rädda
vilda fåret försvarar modigt sitt lamm mot den påträngande
fienden och äfven i den högsta nöd öfvergifver stenbocken
aldrig sin killing.
Genom moderskärleken stegras äfven intelligensen hos
dessa bergsdjur på ett beundransvärdt sätt. Så påträffade
stengetsjägaren Nicolaus Fournier från Wallis en gång sex
stengetter med lika många ungar. En örn sväfvade kretsande
öfver dem och afvaktade det gynnsamma ögonblicket att röfva
en unge. De bekymrade mödrarna, som anade den öfver dem
sväfvande faran, hade emellertid drifvit tillsamman alla sina
ungar under ett något öfverhängande klippblock och ställt sig
sjelfva på vakt framför dem med spetsarne af sina horn alltid
rigtade emot den bistre fienden öfver deras hufvuden. Så snart
nu örnens skugga på marken förrådde för dem en annan
vändning i hans flygt, ändrade de alla ögonblickligt liksom på ett
kommando hornens rigtning för att alltid hålla dem emot
fienden och ej gifva honom någon öppning, hvarigenom han
kunnat störta ned på en af deras ungar. Länge åskådade
Fournier detta högst märkvärdiga skådespel, tills slutligen örnen,
bortskrämd af honom sjelf, uppgaf sitt förehafvande och flög
derifrån.
Oaktadt igelkotten i allmänhet är mycket rädd och vid
ringaste fara rullar sig tillsamman, visar han dock ett ovanligt
mod, när det gäller att försvara ungarne. Då en gång flera
hamstrar kommo in i buren till en fången igelkott, som diade
sina ungar, anföll han genast den af sina fiender, som befann
sig på hans älsklingsplats, ett af hörnen i buren. Han
närmade sig med nosen tätt intill golfvet och hufvudtaggarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
