Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren - Menniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blott i tama tillståndet, i tjenstens slafveri är månget
olyckligt husdjurs hela lif ofta blott en kedja af nöd och
elände — till nesa för barbaren, dess herre — som sjelf å sin
sida slafvar under okunnighetens och råhetens tryckande
herravälde. När skall slutligen rättrådighetens rike börja äfven för
djuren, när skall menniskan lära sig att vara human och icke
blott behandla sina bröder, utan äfven den henne undergifna
djurverlden med skonsamhet och välvilja?
——
TRETTIONDE KAPITLET.
Menniskan.
Menniskans företräden. — Menniskans hjerna. — Dess storlek och dess svaghet.
— Dess väl förvarade hemligheter. — Nervernas telegrafsystem. —
Synnerverna. — Hörselnerverna. — Luktnerverna. — Smaknerverna. —
Känselnerverna. — Rörelsenerverna. — Menniskans hand. — Hennes
förhållande till menniskans själsförmögenheter. — Olikhet mellan apans och
menniskans armar. — Menniskans upprätta gång. — Hennes uttrycksfulla
minspel i motsats till apans grimacer. — Menniskans pligter.
——
Praktfull glänser stjernehären på den nattliga himladômen
och underbar är den på ljus och värme bjudande solen,
äfvensom oceanen med sin ebb och flod, den oändliga mångfald af
växter, hvarmed jorden smyckar sig, och af djur, som på
hennes vidsträckta yta fröjda sig åt lifvets ljufva gåfva — men
ännu mera underbar är dock menniskan. Ty utan medvetande
af sin storhet draga himlakropparne sina lysande banor genom
det omätliga verldsalltet, solen vet icke att otaliga varelser utan
henne skulle försjunka i natt och död, oceanen har ej något
begrepp om sitt majestät, blomman doftar utan att ana sin
egen älsklighet och djuret känner blott ögonblicket med dess
lidanden och fröjder — men menniskans blick genomtränger
alla rymder och tider, hennes tankar omfatta hela verlden och
uppstiga från den för henne synbara skapelsen till det högsta
osynliga väsendets thron, ur hvars för oss obegripliga
allgodhet, allmakt och allvishet alla dessa under framgå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
