Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förträfflig tjenst vid klättring, men passa ej för den upprätta
gången, hvilken deremot hos menniskan vinner fullkomlig
stadighet genom de breda fötterna med deras korta, styfva tår.
Liksom fotens handlika skapnad företrädesvis gör apan
skicklig till ett klättrande djur, så finnas äfven andra
förhållanden uti hennes muskulatur, hvilka tydligt ådagalägga
hennes olämplighet för den upprätta gången, men deremot
hennes bestämmelse att löpa på alla fyra. Hos henne fästa sig
nemligen den tvåhöfdacle lårmuskeln, skräddaremuskeln, den
smärta och halfseniga muskeln så långt ned på underbenet,
att hon alltid är sammansjunken i knäna och alltså
oförmögen till fullkomligt upprätt ställning.
Hos menniskan vinner kroppen vidare i säkerhet vid den
upprätta ställningen derigenom att låren och genom dem
fötterna äro vridna utåt, hvarföre lårets rullmuskler äro starka.
Hos apan deremot äro de svaga, i det sätesmusklerna och den
fyrkantiga lårmuskeln alls icke rotera låret, utan blott draga
det bakåt.
Då vidare tyngden af bukens inelfvor vid den fyrfotade
gången hufvudsakligen måste bäras af den främre bukväggen,
så äro äfven dess muskler hos apan starkare utvecklade,
under det ljumsk- och lårringen hafva en mycket vidare
öppning, hvilket vid den upprätta gången till följd af inelfvornas
lättare framträngande ej får vara fallet.
Hos apan så väl som hos de flesta däggdjur se vi
dessutom äfven de muskler, som tjena till att fästa skulderbladet
och hindra dess förskjutning, mycket starkare utvecklade än
hos menniskan. Derjemte är hon försedd med en egendomlig
höjare eller framåtdragare af skulderbladet, hvilken alla
däggdjur ega, men menniskan helt och hållet saknar, emedan den
vid den upprätta gången var fullkomligt umbärlig. Slutligen
finnes äfven en ytterligare öfverensstämmelse mellan apan och
de på alla fyra extremiteterna gående djuren deruti, att
nackmusklerna icke blott äro mycket starkare än hos menniskan,
utan äfven fästa sig högre upp på hufvudskålen, till följd deraf
att det stora hålet på nackbenet är flyttadt så långt ur
tyngdpunkten. Alla dessa förhållanden ådagalägga tydligt, att äfven
de mest menniskolika aporna äro bestämda att gå på alla fyra
extremiteterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
