Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ehuru konungen enligt grundlagen var allena styrande
och statsrådet blott ägde gifva råd samt konungen
således kunde fatta beslut, stridande mot hela statsrådets
tillstyrkande, var det, såvidt jag vet, icke exempel på
att Karl Johan begagnade sig af denna rättighet, utan
var statsrådet enhälligt mot något beslut, som han ville
fatta, så uppsköt han afgörandet af saken, men fick han
någon, om
’det äfven endast var en enda af statsrådets
ledamöter med sig, så fattade han sitt beslut
Oaktadt alla de
öfrigas afstyrkande, såframt saken var af den
beskaffenhet, att han ansåg sig icke kunna uppskjuta beslutets
fattande, hvilket han vid sådant förhållande eljest helst
gjorde. För att emellertid så litet som möjligt utsätta
sig för en sådan händelse, att nämligen hela statsrådet
skulle enhälligt yttra en motsatt tanke mot den, han hade
uti någon fråga, ställde han så till vid utnämnandet af
statsråd, att han alltid hade en, som han kunde påräkna
skulle förena sig med honom. Sålunda var grefve
Gustaf Lagerbjelke, så länge han lefde, en, som aldrig vågade
hysa någon tanke olika emot konungens. När konungen
utnämnde grefve Hård till statsråd, troddes allmänt, att
meningen var att på samma sätt uti honom hafva en
ja-herre, men om så var, så misstog sig Karl Johan
däruti fullkomligt, ty någon mera själfständig statsrådsledamot fanns
icke den tiden. Emellertid innan detta blef kändt, ansågo
de öfriga statsrådets ledamöter, vilseledda af den allmänna
tron, att hans utnämning skett, på det att han skulle vara
ett slags spion åt konungen på dem, och följden var, att
grefve Hård märkte, att så snart han inträdde uti
statsrådsberedningen, tystnade alla, äfven om samtalet förut
varit lifligt. Han tog då en gång bladet från munnen,
som man säger, och frågade, om herrame verkligen kunde
tro, att han skulle vara en så dålig människa och
rapportera för konungen hvad som kamrater emellan yttrades.
Om
herrarne hade den tron, så ville han nu förklara,
att den vore alldeles falsk, att han väl hade hört, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
