Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På en af de féter, som gåfvos på slottet för kejsaren,
frågade han vid ett tillfälle dem, som stodo närmast,
om icke friherre von Brinckman vore närvarande.
Brinck-man kom genast fram och blef presenterad för kejsaren,
som då sade honom, att han vore den enda person, på
hvilken kejsaren någonsin varit jaloux. Kejsaren berättade
därpå, att en gång, då kejsaren utan att först låta anmäla
sig hade oväntad inträdt till kejsarinnan, hade han märkt,
att hon hade hastigt gömt ett papper i sin barm;
kejsaren hade frågat henne, hvad det var för ett papper, hvarpå
kejsarinnan svarade, att det var ett bref från en kavaljer;
kejsaren tilläde: »I början blef jag litet bekymrad, men
kejsarinnans ton och
assur ans kom mig straxt att begripa,
att hon endast skämtade; hon visade mig därpå brefvet,
som var från er, skrifvet för längre tid tillbaka, och
berättade, att hon hade som ung gjort er bekantskap i
Berlin, där ni då var svensk minister, och att hon fattat
vänskap för er samt öfverenskommit med er, då ni blef
ra-pellerad, att hon och ni skulle korrespondera med
hvarandra. Hon hade tyckt mycket om edra bref, och det undrar
jag icke på, sedan jag läst det brefvet, hon visade mig*
och hvilket ådagalade, att ni äger en utmärkt talent
epistolaire, men hon sade sig nu vara ond på er, ty allt
sedan hon blef min gemål, har ni upphört att skrifva till
henne. När hon nu fick höra, att jag ämnade mig hit,
bad hon mig göra er bekantskap och fråga, huru det kommer
sig, att ni icke vidare vill fortsätta korrespondensen,
hvilken [hon] å sin sida skulle önska måtte fortfara.» Den, som
kände friherre von Brinckman, kan lätt föreställa sig, huru
förtjust han blef öfver att finna sig icke vara bortglömd;
han förklarade, att det var vördnaden för Hennes Maj:t,
sedan hon blifvit kejsarinna, som gjorde, att han icke vågade
skrifva vidare till henne, men att det skulle utgöra för
honom den största lycka, som kunde hända honom, om
han finge taga sig den friheten att äfven hädanefter
skrifva till Hennes Kejserliga Maj:t och få betyga den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
