Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - II. Stenröset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
tygets och linnets finhet, spelade tärning på en bänk. Vid
vartannat kast drogo de till med svordomar, så hemskt långa och
fruktansvärda, att knäna darrade på de små kringspringande
kökspojkarna. De önskade intet högre, dessa riddare utan adel
och fosterland, än att få sälja sin arm och sin själ åt den förste,
bäste krigsherre, som gav dem rätt att plundra och roffa så
mycket de ville, gjorde sedan detsamma, om han tillhörde
påven eller Luther, om han var fransos, tysk eller spanjor.
I ett hörn sutto några kavaljerer med damer ätande middag.
Damerna buro mask för ansiktena och sporrar på stövlarna,
vadan de tydligen befunno sig på långresa. Lågmält
konverserade de med sina bordsgrannar, under det att de i skydd av det
svarta sidenfloret blickade omkring sig. Då och då lyfte de på
spetsarna som täckte mun och haka för att läppja på vinet,
varvid ett par röda läppar och en rad vita tänder lyste fram.
Varken kavaljererna eller damerna tycktes ägna en blick åt
det övriga sällskapet och voro tydligen smått generade över
att icke kunna fått ett enskilt rum utan måste intaga sin
middag i den gemensamma stora källarsalen.
På sidan om de tärningsspelande äventyrsriddarna vid ett
bord nära dörren hade general Falkenberg med sina
följeslagare fått plats. Deras stillsamma, förnäma sätt, medan de
drucko sitt vin och åto sina hönor, väckte de andras
uppmärksamhet.
— Se, sådana blekansikten! De tro sig visst vara herrar,
yttrade en av de tjugu svartmuskiga galgfåglarna.
General Dietricht von Falkenberg kastade på laget en blick,
som kom skämtet att tystna.
Men åter började hånet.
— Har du sett sådana förnäma herrar? De äta stekta höns
och dricka gammalt rhenvin! Som om icke vanligt rostockeröl
skulle vara gott nog åt dem. Blixtdonner! Hällre ville jag
dricka det unknaste öl än tömma en pokal rhenvin med sådana
herrar.
— Tig! ropade Stjernstråhle, vilkens unga blod började
sjuda.
— Nej, hör på gossar! Han vill befalla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
