Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - II. Stenröset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
— Ja, sannerligen tror jag det inte. Dumt, att man inte kan
hålla käften, då man rider genom fiendeland, gnisslade
Benranglet.
— Fort ut på gården till hästarna, när jag öppnar dörren
och visslar till! kommenderade generalen.
Och i ett huj efter ett sista våldsamt utfall voro svenskarna
försvunna genom dörren och sutto på hästryggarna. Och så
bar det i väg i karriär.
Men rovriddarna och kavaljererna, som nu blivit heta och
livade av leken, voro icke tyngre på fotsulan. Med ett ryck
hade de fått sina hästar lösta och satte efter i vild fart. Och
efter dem med fladdrande kjolar och ridspöen ursinnigt
piskande hästarnas länder kommo de tre damerna sprängande.
Det blev en lustig kapplöpning i morgonsolen. Fålarna
galopperade, så de lågo som remmar utefter vägen. En grind,
som stod stängd, sattes över utan att blinka; det hela artade
sig att bli en »first class steeple-chase». Men så var det också
ett pris att vinna; icke blott livet utan också Magdeburgs
räddning. Och därför jäktade svenskarna på sina hästar, allt
medan de inom sig svuro över den hetsiga Benranglet, som varit
den egentliga mastern vid steeple-chase’en, samt de kejserlige,
vilka de icke voro tillräckligt manstarka att kunna klå.
Men de kejserliges hästar voro utvilade, medan de svenskes
efter en lång morgonritt på tre mil endast fått pusta en kvart.
Och det blev för ojämnt spel i längden. Det märkte också
general Falkenberg, ty varje gång han vände sig om i sadeln, såg
han att rovriddarna hade vunnit mark. Nej, här måste göras
en kupp, om icke priset skulle gå honom och hans vänner ur
händerna. Som han susade fram över landsvägen, eggande sin
hingst med sporren och lugnande sina följeslagare, vilka
egentligen ville vända om och göra front, fick han syn på en liten
borgruin, som låg uppe på en kulle. Den liknade mera ett
sten-rös än resterna av ett fordom stolt slott; men den tycktes ännu
äga åtskilliga murar och hörn, som i värsta fall kunde
tjänstgöra som fästningsskans.
— Dit upp, mina vänner! ropade han och pekade med
handen mot borgruinen. Släpp hästarna; de springa icke bort!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
