Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - II. Stenröset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
hunnit sitta upp, då de kommo rusande som en stormvind. Det
blev en kort men blixtrande strid. Värjorna klingade mot
stormhattar och harnesk. Skarpa hugg gåvos och togos.
Benranglet sårades i vänstra handleden, och i kampens hetta
skildes kapten Lars och ^Stjernstråhle från de övriga.
— Barrikadera er i värdshuset! Jag skall sända hjälp, skrek
Falkenberg till dem, i det han vände sin häst och följd av
Benranglet och Hjelm sprängde bort på vägen mot Magdeburg.
Kapten Lars och Stjernstråhle, avskurna från sina vänner
och med nästan hela fientliga övermakten mot sig, vilkens
raseri nu, sedan den sett några av »die verdammten Schweden»
undkomma, vänt sig i fördubblat mått mot dem, galopperade
tillbaka till värdshuset. Så fort de hunnit fram till trappan,
hoppade de av hästarna, lämnade dem åt sitt öde och rusade
in genom första bästa dörr. Kapten Lars hade fått som
kvicksilver i benen. Hans lilla runda figur snodde i rasande fart och
efter honom kom Stjernstråhle lätt på foten som en terrier.
Nedför en kort trappa bar det, så genom ännu en dörr, och de
befunno sig i ett halvljust rum, fyllt av tunnor och lårar jämte
annat, som de i hastigheten icke kunde urskilja. Dörren, som
var bastant och försedd med järnbeslag, slogs ögonblickligen
i lås och reglades för. Så rullades några tunnor framför den
och lådor, säckar, stenkärl, vad de kunde komma över,
staplades upp på dem, så att det hela bildade en ganska fast
barrikad.
Nu hördes de svärjande, rytande kavaljererna och
trasrid-darna dundra på dörren med sina pampar. Och mellan de
dånande slagen urskiljdes de tre damernas gälla stämmor. Dessa
voro alldeles vilda och nästan gräto av harm över att de två
svenskarna lyckats undkomma, så att de icke kunde få rispa
deras döda kroppar med sina dolkar och trampa på dem.
Men dörren motstod alla angrepp.
— Dundra ni och svär bäst tusan ni vill, här kommer
ingen in! mumlade kapten Lars.
Det lät som om en avgrundskör hade dansat och tjutit
därutanför. Slagen dånade, så att det gav eko i hela huset, alla
de nyanlända gästerna hade skyndat till och värden sprang
förtvivlad omkring och vred sina händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
