Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - IV. Kärringen i hölasset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
sig att storma densamma. Runt kring den sträckte sig hans
läger, skyddat av uppkastade jordvallar och skansar.
Det myllrade av soldater och ryttare. Troppar och fännikor
med flygande fanor och klingande spel marscherade fram och
tillbaka, ryttare jagade hit och dit, och mellan flodens
stränder norr och söder om staden underhölls en ständig förbindelse
med båtar. Långt upp mot norr sträckte sig Elbe som ett
silvergrått band, smalare ju längre bort blicken gled.
Falkenberg glömde att svara på Hjelms fråga och satt tyst
och betraktade staden och lägret. Slutligen lyfte han huvudet
och sade:
— Hur komma genom lägret och in i denna stad? Hittills
har allt, åtminstone för oss två, gått tämligen lyckligt, fast vi
mistat tre av våra kamrater. Kapten Lars och Stjernstråhle
kanske kunna reda sig i värdshuset, men för ryttmästare Drake
är jag orolig. Visserligen är han en stark bjässe och en
kallblodig och förslagen man, men vad skall en ensam uträtta mot
trettio fiender. Jag nästan ångrar, att jag lämnade honom i
deras våld. Men hela historien skulle blivit, att vi alla tre måst
giva oss fångna eller dö. Och hur skulle då de goda
Magdebur-gerborna kunna få kungens depesch. Men ... det ser mörkt ut
ändå. Hur komma igenom Pappenheims läger in i staden?
— Ingen kan igenkänna oss som tillhörande svenska armén.
Och ni är ju tyskfödd, general. Om vi skulle ta tjänst hos
Pap-penheim och sedan söka smyga oss in, svarade Hjelm.
— Går inte, löjtnant! Magdeburgarna skulle inte släppa in
oss.
— Men hur bära sig åt?
— Ja, det är just det jag sitter och funderar över.
Falkenberg tände sin pipa och vände åter blicken mot
Magdeburg. Solskenet glänste på kyrkornas förgyllda kors och kom
husens små blyrutor att glimma. Klockorna ringde till
morgonbön. I den lätta höstluften dallrade klangen klart över nejden.
Han inbillade sig till och med kunna höra trummornas
virvlande och hornsignalerna från lägret. Så tittade han på Hjelm.
— Du får raka av dig skägget, yttrade han.
Hjelm betraktade fånigt sin general utan att begripa något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
