Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - VIII. En natt i maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
De begåvo sig på upptäcktsresa efter Hjelms kanon. Han
visste, att den skulle finnas åt Neustadt-sidan till, men icke
riktigt var. Batteri efter batteri passerades, överallt samma
brådska, samma ansträngda verksamhet, överallt samma
allvarliga miner. Sedan tre dagar och tre nätter hade
besättningen icke unnats någon ro. De flesta voro uppgivna av
trötthet, sömnlöshet, hunger; men ännu dånade deras kanoner med
samma förtvivlans mod. Kunde de blott hålla ut ett par dagar
till, kanske blott en natt, voro de räddade. Allt deras hopp
stod till Gustav Adolf och den svenska hären. Och de visste,
att den var i närheten och kunde väntas vilket ögonblick som
helst. Kommer han icke? Kommer han icke? sjöng det av
längtan i varje soldats, varje borgares hjärta; och med feberaktig
iver väntade de att få se de blågula fanorna på andra sidan
floden.
De enda, hos vilka ingen trötthet, ingen oro kunde märkas,
voro kommendanten, general Falkenberg, och hans svenska
kamrater. Kapten Lars vid sin kanon fyrade av det ena skottet
efter det andra med samma orubbliga lugn, som om han
skjutit kråkor i sin trädgård. Och Hjelm skötte sin med bistert
allvar. Han såge väl hälst att ingen stormning komme till
stånd; för egen del fruktade han ej, men han bävade för
Gretchen. Ty han visste, att om den lyckades för de kejserlige —
och det vore ju ej alldeles otänkbart — då väntade kvinnorna
ett fruktansvärt öde, hårdare än döden. Och den tanken kunde
ibland hemskt ansätta honom, att hans flicka, hans Gretchen,
skulle kunna utsättas för något sådant. Nej, tusen gånger
hällre då döden! Först dig och sedan mig, tänkte han, där
han satte luntan till fängröret och gav eld.
En som också föreföll något orolig var Benranglet. Men
han var icke ängslig för stormningens skull. Han var orolig
över att den möjligtvis icke skulle bliva av, och att ett så
präktigt tillfälle att få slåss skulle gå honom ur händerna.
— Vi dundra på alldeles för ursinnigt. Pappenheim och
Tilly bli lamslagna av skräck, yttrade han till Stjernstråhle,
som biträdde honom vid kanonen. Sannerligen tror jag inte,
att de ej skola våga en stormning. De ha nu hållit på och tju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
