Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - VIII. En natt i maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
det här dugde ej! Sova fick man göra sedan. Nu måste han
hålla skarp utkik hela natten och även övervaka vakterna.
Ännu stodo soldaterna och borgarna kvar på sina poster,
men samlade i grupper, pratande, skämtande, skrytande. Än
en gång hade Magdeburg, den stolta jungfrustaden vid Elbe,
visat sin ointaglighet, menade de. Den flickan erövrade man ej
så lätt. Många friare hade hon haft, men alla hade de blivit
snöpligt avvisade! Först var det Karl den femte, den
yver-borne kejsaren för hundra år sedan. Han kom, friade, tjusade,
krumbuktade och hotade av alla krafter — men fick korgen.
Så skulle Friedländaren, den stolte lyckoriddaren Wallenstein,
försöka sin lycka. Låg vid jungfruns fötter gjorde han sina
modiga veckor. Skickade presenter i form av blixtrande
ädelstenar, som skulle tända hennes hjärta i brand. Men jungfrun
var för stolt, och ursinnig av harm måste riddaren draga sina
färde... Och se’n hade nu först Pappenheim och därefter
Tilly kommit och giljat till den sköna. Den förste var då en
blyg friare. I nära ett år hade han nu suckat och bett utanför
hennes borg. Men vad hade han vunnit? Några slängkyssar
var allt. ..
Och den gamle narren Tilly, en gubbstut på över sextio år,
som såg ut som en papegoja i sin bjärtgröna spanska dräkt
med den röda strutsfjädern hängande ned över ryggen — vad
han skulle här och göra, det kunde då ingen människa
begripa ... Det var endast en, som hade vunnit jungfruns hjärta:
guldkonungen från norden, Gustav Adolf, alla trogna
protestanters hopp och alla papisters förstörare . .. Och nu var han
här. I morgon dag skulle jungfrun sluta honom i sin famn
och sen skulle bröllopet stå. Jubel och gloria! Då skulle
bur-gunder och rhenskt rinna i strömmar, de dyrbaraste brokader
och kläden tagas fram och den gödda kalven slaktas!
— Akta er, att ni inte själv bli slaktade i stället för den
gödda kalven! mumlade Hjelm, där han satt på lavetten och
åhörde deras skrän.
Midnatten gick och gryningen började lysa. Krutröken hade
skingrats för morgonbrisen, och det fientliga lägret kunde nu
tydligt urskiljas. Men ännu var där lika lugnt och tyst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
