Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - IX. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ill
var nu blek av blodförlusten och så matt, att han knappast
förmådde hålla sig upprätt.
— Tala då! röt anföraren.
Men Mårten teg. Med av skrämsel nästan brustna ögon såg
han från den ene till den andre. Utifrån gatan trängde ljudet
av gevärsskott och gälla kvinnoskri, eder och hurrarop, men
någonting, som kunde giva honom ett hopp om hjälp, hörde
han ej.
— Har du funderat tillräckligt än?
Men Mårten teg.
Då förlorade anföraren tålamodet.
— Nå, så vid alla underjordens svarta djävlar, dö då, din
hund!
Han svängde pampen och slog med ett enda hugg av
Mårtens huvud, som blodigt och vanställt föll ned i den tomma
kassakistan. Den övriga kroppen sjönk tungt till golvet, medan
blodet från den avskurna halsen översvämmade rummet. Och
så fick den rike och mäktige krämaren Mårten Lumpf vila —
åtminstone till en del — i sin älskade kassakista.
— Han lever! skrek plötsligt en av kroaterna och pekade
blek och darrande på Mårtens avhuggna huvud.
Och verkligen! ögonen blickade upprepade gånger och
läpparna rörde sig som om huvudet velat säga något.
— Underverk! Underverk! O, Madonna, förlåt oss våra
synder! skreko alla kroaterna kritvita i ansiktena och gjorde
korstecknet.
Så störtade de med ens ut genom dörren, höllo på att springa,
omkull varandra i trappan och kommo ut på gatan utan att
ha vågat kasta en blick bakom sig. Guldmynt och ädelstenar
rullade ur deras fickor och föllo klingande till golvet, men
de tordes icke stanna och ta upp dem. De väntade varje
ögonblick att få se den huvudlöse komma springande efter dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
