Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - IX. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Och han fick rätt.
Efter en kort stund kommo åter kejserliga soldater
smygande mot huset. Men denna gång höllo de sig så tätt utefter
husraderna, att de innestängda till en början icke kunde se dem.
Men plötsligt skrek en borgare till:
— Vi äro förlorade! Se här komma de ... med
brandfacklor!
Det gick en rysning genom kapten Lars, Stjernstråhle och
Hjelm, de få återstående borgarna vredo sina händer i
förtvivlan, och till och med Benranglet kunde icke återhålla en
obehaglig känsla av fasa.
— Skulle de då nu brännas inne! Stekas som slaktade svin!
var den tanke alla tänkte, ehuru ingen uttalade den.
Snart voro brandfacklorna instuckna i husets hörn, och
elden flammade upp. Samtidigt angrep fienden på nytt.
Man försvarade sig så gott man kunde. Benranglet fick en
skråma i ena axeln, kapten Lars en i kinden och på
Stjernstråhle kom en kula och tog av honom hatten, så att han stod
där barhuvad med fladdrande lockar, en vacker typ för en
ung svensk krigare.
Hjelm som med ögonen dystra av sorg kämpade med det
mest kallblodiga dödsförakt, förblev oskadad, men flera av
borgarna, som sökte gömma sig, träffades av kulor och föllo
döda ned.
Slutligen blevo röken och hettan outhärdliga.
— Finns det då ingen utgång från detta förbannade hus?
frågade Benranglet en av borgarna.
— Nej ingen, utom genom porten åt gården, svarade
borgaren förtvivlad.
— Alltså stängda! mumlade Benranglet. Icke tjänar det
mycket till, att vi barrikadera oss i den övre våningen, vi bli
nog stekta ändå... men låt oss försöka. Litet tid vinna vi
alltid.
Och han rusade upp för trappan för att ta en överblick över
terrängen däruppe.
Då han åter kommit ned, ropade han:
— Här finns ett uthustak, gränsande till övre våningen och
varifrån vi kunna komma över till gården bredvid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
