Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - IX. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Då alla kommit upp, visade Benranglet dem ett sluttande
uthustak, över vilket de kunde krypa för att sedan hoppa ned på
gården bredvid, som gränsade till vallen och där källaren
fanns. De tre återstående borgarna ryste vid anblicken av den
vågsamma promenaden, men det fanns ingen hjälp. Det måste
gå. Och krypande på knäna hasade sig hela sällskapet över.
Husraden åt gatan skyddade dem från att ses av fienden,
som fortfarande upphävde glädjeskrål över de förment
inne-brändas öde.
Snart hade alla hoppat lyckligt ned på granngården. En och
annan av borgarna satte väl en dundrande rova, så han trodde
ryggraden skulle brista och alla benen knäckas i hans feta
kropp, men annars gick allt väl. Och sedan var det en lätt
sak att finna källaren i vallen och krypa in i den.
Men innan Hjelm, sist av alla, tillslöt dörren, kastade han en
blick på det nu av flammor helt omvärvda huset, och en suck
steg upp ur hans bröst, liksom om det var med saknad han smög
sig in i detta råtthål och hällre velat dö däruppe i lågorna.
Ännu en god stund stodo de kejserlige, skrålande,
skrattande framför det brinnande huset. Men då av detsamma endast
återstodo den murade skorstenen och några rykande bränder
lämnade de det, sjungande segersånger.
Hela eftermiddagen och en god del av natten lågo
Benranglet, kapten Lars, Stjernstråhle och Hjelm samt de tre borgarna
i källaren.
Genom ett litet hål i muren kunde de höra eldens
knastrande och känna brandlukten. Några timmar, sedan de stängt
in sig, tycktes staden vara erövrad, att döma av de jublande
»Viktoria»-rop, som höjdes varje gång de hörde en skara
soldater tåga förbi.
Mot kvällen förnummo de ett besynnerligt ljud rakt ovanför
sig. Det lät som en entonig sång, först mycket svag, avlägsen,
så starkare, med stigande och sjungande tonfall.
De lutade huvudena mot muren och lyssnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
