Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - IX. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
Förtvivlad irrade han omkring, ropande: Gretchen!
Gretchen!
Men ingen Gretchen kom. Då Hjelm icke ens fann hennes
döda kropp, måste han tro, att hon blivit bortförd av någon
kejserlig soldat och yttermera misshandlad. Och det vållade
ingen lindring i hans kval. Tvärtom ökades de om möjligt.
Han förebrådde sig att han icke stannat kvar och skyddat
henne. Då kanske hans flicka ännu kunnat vara hos honom.
I dåraktigt raseri hade han rusat sin väg, lämnande henne åt
sitt öde. Han var skulden till olyckan, sade han sig, icke
Gretchen. Hon var trots allt lika ren och oskyldig nu som i
höstas, då de under parkens avlövade träd, omgivna av
dansande gula löv, svuro varandra kärlek. Men hade icke han,
senast natten före stormningen, lovat att i fall av fara skynda
till henne? För sent hade han kommit. Stridsruset och hans
plikt som soldat hade gjort, att han i början glömt sitt löfte
— och Gretchen hade gått förlorad.
Stönande av sorg trängde han fram över grus och bränder.
Då han kom in i den lilla kammaren, som förr varit Gretchens
rum, sjönk han ned och brast i gråt. Genom de kolade
bjälkarna i taket lyste nattens stjärnor, och genom det brustna
fönstret strömmade majluften in. Där fanns intet hem mera,
endast en svartnad ruin.
Han reste sig och gick in i nästa rum. Det var
sängkammaren. Då han fick se stolpen, vid vilken han stått bunden, röt
han till av raseri. Ådrorna svällde i hans panna, och hans
händer knöto sig. Med förvridna anletsdrag fattade han
stolpen och skakade den, så att den höll på att bräckas. Så
kastade han sig ned och bet i sängkanten, vrålande av smärta.
Hela natten låg han, nedsjunken på knä, invid sängen.
Timmarna svunno utan att han märkte det. Han befann sig som i
dvala, och endast en tanke brann i hans hjärna: Gretchen!
Gretchen!
Han vaknade upp vid att den strålande majsolen lyste iri
genom det förkolnade fönstret. Förvånad såg han upp och
fångade en flik av en vitblå himmel med vita molnskyar, vilka
lika lugnt seglade fram däröver, som hade aldrig mord eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
