Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - I. Allt är fåfänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
jag en gång ägt i kanske rikare mått än ni, min far, mumlade
Hjelm sakta.
— Jag har förstått det och jag beklagar dig min unge vän,
yttrade munken. Men för alla finnes tröst.
— Nej, icke för mig. Ty det var jag själv, som kastade bort
min lycka.
— För alla människor finns tröst, om man rätt söker den.
Men du skall icke söka den på samma sätt som jag till att
börja med gjorde.
— Och vad sökte ni? frågade Hjelm.
— Vänta skall du få höra.
Hjelm böjde huvudet och såg mot marken. Så hade han gått
nästan hela tiden, tänkande på Gretchen och liksom i en dröm
lyssnande till munkens berättelse.
— Följande morgon träffade jag mina föräldrar, återtog
denne. Jag omtalade vad som hänt utan att fördölja något.
Min goda mor blev mycket bedrövad, min far ond och sade att
han skulle taga hämnd både på flickan och den andre, om han
ännu fanns i livet. Men jag besvor honom att avstå. Mannen,
menade jag, hade redan fått nog och vore sannolikt död. Och
flickan — ehuru jag tyckte att jag hatade henne, ville jag dock
icke att något ont skulle tillfogas henne. Ty, ser du, fastän
jag icke ville erkänna det för mig själv, älskade jag henne
likväl alltjämt. Och det dröjde för övrigt många år innan jag
helt kunde övervinna min längtan efter henne. För varje gång
jag sedan under stridernas larm, i dryckesgillenas rus kom att
tänka på henne, kände jag ett styng i hjärtat, och en bittert
kvävande känsla hopsnörde mitt bröst. Och då slogs jag —
Gud förlåte mig — ännu ursinnigare, då drack jag ännu
vildare ... Men den trösten, som är en mycket dålig tröst
förresten, hoppas jag .att du icke skall söka.
Nu fanns för mig intet annat val än att snarast möjligt
bege mig ut i kriget. Släktingarna till den sårade, eller
kanske dödade, skulle naturligtvis taga hämnd. Det var ju ingen
duell, utan ett mord, visserligen enligt tänkesättet i Spanien
begånget under rätt förmildrande omständigheter.
Alltså, få dagar efter hemkomsten begav jag mig iväg, följd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
