Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - I. Allt är fåfänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
.. . Nå, där låg jag i lungsjukan, feber och med krossat ben,
jag tror i över ett halvt år, medan de goda munkarna
kärleksfullt vårdade mig. Jag var då icke mer än trettiofem år
gammal. Så småningom segrade min starka fysik över
sjukdomarna och mina ben läktes någorlunda — men som du ser
min unge vän, haltar jag ännu något, fast det nu är betydligt
bättre än i början. Men under de långa, smärtuppfyllda
månader, då jag dvaldes på sjukbädden, lärde jag mig något som
jag förut i hela mitt liv aldrig kunnat — jag lärde mig tänka.
Jag såg under sömnlösa nätter hela mitt liv passera förbi, såg
hur dåligt jag, sedan min ungdoms lycka bräcktes, levat mitt
liv, huru illa jag av vansinnig hämndlusta handlat mot
oskyldiga, och jag blygdes. I början sökte jag försvara mig med att
jag själv från början blivit bittert bedragen. Men snart gav
jag mig. Jag ångrade mina handlingar och beslöt att bättra
mig. Och efter hårda strider gav jag Gud det löftet att då jag
blivit frisk bryta med mitt föregående liv, skänka mina
ägodelar åt de fattiga och sedan som munk i klostret framleva
mina återstående dagar. Och det löfte, min son, har jag aldrig
ångrat.
Ty jag har funnit att den lycka som jag i min ungdom så
ivrigt åtrådde, endast var ett bedrägligt sken, vilket icke kan
jämföras med den frid, som nu fyller min själ.
Min dag förflyter mycket lugnt. Jag beder mina böner, jag
odlar min trädgård och jag bistår de sjuka. Vore jag befaren
i handskrifter skulle jag även syssla med att avskriva sådana,
men jag är endast en olärd man. Men uti denna enkla
sysselsättning finner jag mitt lugn och min glädje.
Jag längtar icke åter till världen med dess flärd och strider.
I början — sedan jag avlagt mitt klosterlöfte — hände det
väl någon gång, men icke under de senaste tjugu åren har jag
känt någon sådan längtan.
Ty, ser du min son, jag har, som jag sade, då jag först
träffade dig, funnit att allt vad världsligt är, är idel fåfänglighet
och förgänglighet.
Vad är väl människornas jäktan och bråk. Sträva de att
göra varandra lyckliga? Att bistå varandra, att trösta var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
