Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - IV. Trosskärran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
Det var på aftonen en av de första dagarna i september.
Svenska hären hade nyss lägrat sig vid byn Wolke strax i
närheten av Breitenfeld och Leipzig. Allmänt troddes att
morgonen därpå ett slag skulle stå. Men kapten Lars, som kommit
springande, tycktes ha fått andra underrättelser.
För ett par dagar sedan hade Hjelm sammanstött med sina
vänner. Många äventyr hade han upplevat efter sin flykt från
klostret med syster Cecilia, och vännernas voro icke stort färre.
Men under de ansträngande marscherna mot Tillys trupper
hade de knappast fått tillfälle att samtala. Men nu, under den
första större rasten, ville de taga skadan igen, och därför hade
de slagit sig ned hos Clärchen vid trosskärran.
Den flickan var guld värd, menade Benranglet. Hon kokade
deras mat, hon hjälpte dem snörpa ihop de rispor, som
kroaternas pampar gjort i plaggen, hon var som en husmor för dem
alla och samtidigt skötte hon om pilten, vilken hon skaffat sig
medan hon var på värdshuset »Den gyllene bägaren».
I närheten av denna trosskärra funnos en mängd andra,
kring vilka soldaterna voro skockade. Eldarna, över vilka
mat-grytorna puttrade, blossade i skymningen. Sorlet lät som från
bin i en kupa. överallt pratades och diskuterades. Skulle man
nu äntligen få vara med om ett stort slag och riktigt mäta sina
krafter med de kejserlige: Länge nog hade man smugit som två
ilskna kattor kring varandra, drabbat ihop ett ögonblick,
medan musköterna och kanonerna spottat och fräst och
pamparna rivit skåror i skinnet.
Vid de två tillfällen, såsom i juli vid Augern och Werben,
då det kommit till en kort strid, hade de kejserlige fått smörj.
Och ingen soldat eller officer tvivlade på att de icke även
skulle få det, om det komme till ett verkligt fältslag. Varje
man brann av begär att få strida. Varför hade man väl annars
kommit till Tysklands jord?
— Pjä-h!... Pjä-h!... I-ih! lät det från halmen i
trosskärran.
Kapten Lars lyfte på armbågen.
Han tyckte det var hemlandstoner han hörde.
— Vad nu! Är det någon griskulting som skriker?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
