Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - IV. Trosskärran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
väl vad han vill. Och stark är han! När han med sina små
fingrar griper tag i mig, känns det riktigt. Och han kan redan
säga »mamma» och mycket mera.
— Men inte kan jag förstå att det där gurglandet ska
betyda »mamma».
— Nej, för löjtnanten är en idiot. Nu vet han det. Och
hade han varit lika förståndig som min Hezekiel, då han låg i
vaggan, sutte han nu icke här och pratade dumheter, yttrade
den djupt förnärmade Clärchen.
Men lille Hezekiel, uppkallad efter sin berömde farbror, den
dråpliga Benranglet, låg på hästtäcket och skrek och fällde
bittra tårar över den ondskans värld vari han sett dagen och
över solljuset, som pinade hans ögon.
Clärchen skuggade med en duk för den lilles ansikte. Och
då tystnade pilten och slumrade in.
Det var en vacker tavla: gossen, den blivande soldaten, som
sov på halimen i den halvt sönderskjutna kärran, och nedanför
den, lägrade på marken, de fyra svenskarnas sönderrispade,
krutstänkta figurer. Och bredvid pilten den unga modern,
torftigt klädd i en soldathustrus enkla klädning, under vilken
dräkt lyste den något nedsmutsade glansen av ett fint linne,
som förr tillhört en eller annan adelsfröken, vilkens faders
slott enligt tidens sed brandskattats.
— Måtte du växa och bliva stor och stark och måtte du
bliva lik din farbror Benranglet! viskade Clärchen, medan
hon ömt lyssnade till det sovande barnets andedrag.
Kapten Lars beskådade med välbehag scenen i den
halmfyll-da trosskärran. Harmen över att icke få slåss hade gått över
och han smålog förnöjt mot Clärchen.
Och liksom så många gånger förut drogo även nu hans
tankar i väg till det lilla kaptensbostället i norra Uppland
och till hans gumma och Anna-Lisa och lille-Lars och
drängarna och korna och svinen och grödan, och han upplät sin
mun och yttrade förtjust:
— Nej, men detta är ju helt och hållet som om jag såge
mig själv som nygift och min kära gumma med vår
förstfödde son liggande i sängen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
