Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - IV. Trosskärran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
— Jag sa att min gumma övergår alla kvinnor i världen,
röt kaptenen.
— Utom Clärchen, menade Benranglet. Hon, sötman i vårt
liv och den ständigt flödande källan, som läskar våra strupar.
Hon lagar vår mat, hon lappar våra kläder, hon skänker i
vårt öl och förljuvar vår tillvaro. Ja, leve Clärchen, ropade
han.
— Leve hon! upprepade de andra.
Clärchen smålog mot dem och nickade sitt nådiga välbehag.
— Nå, men vad han I sedan upplevat? återtog Hjelm.
— Vi ha slagits rätt bra, menade Stjernstråhle... I mediet
av juni stötte vi till Gustav Adolf och de svenske. Kungen
kallade oss genast till sig och utfrågade oss noga om belägringen,
om stormningen och alla dess fasor. Ja, det vill säga — det
var egentligen endast med Benranglet som han underhöll sig.
Kungen syntes mycket bekymrad över att Magdeburg, den
enda protestantiska stad som uppriktigt höll med honom, nu
gått förlorad. Och jag ska säga dig, Hjelm — jag tror kungen
kände samvetskval över att han icke i tid undsatt staden. Ty
jag tänker nästan att han kunnat det, om han varit rappare i
vändningarna. Men det var ju så mycket bråk. Dels
underhandlingar med Brandenburgarn, och dels detta
hit-och-dit-slitande med hans evangeliske öl-nåde, Johan Georg, som
ingenting törs våga och icke vet vad han vill om icke att vända
kappan efter vinden och att sedan i frid få dricka sitt bier och
äta sin wurst. Nu ha vi ju äntligen slutit förbund med honom
och hans sachsare, ståtliga och granna karlar äro de, och
präktiga hästar ha de — men det vete gudarna hur mycket de
äro att lita på, när det gäller. Då äro allt våra lortiga, trasiga
ryttare på sina magra, småväxta hästar och våra kraftiga, fast
föga sköna bondpojkar till musketerare bra mycket mer att
hålla sig till.
Solen höll på att gå ned och skymning hade inträtt. Ju
dunklare det blev, dess livligare anblick företedde lägret: de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
