Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - VI. Vatten! Vatten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232’
När han vaknade, grydde dagen. Den första gyllenkantade
purpurstrimman glödde på himmelen. Morgonvinden kom.
Buskar och träd började röra sig och fåglarna stämde upp sitt
kvittrande jubel.
Kapten Lars såg att han låg i brynet av en skogsdunge som
kantade slätten. Han kände en svidande hunger och törsten
hade torkat hans strupe.
Genom några grenar kunde han se slätten ligga utbredd
framför sig. Den låg där med sina vågiga kullar och ruiner efter
byar och kyrkor, från vilka rök ännu steg upp. Närmast
skogsbrynet såg han lik efter stupade soldater. I alla möjliga
ställningar lågo de kastade, somliga på rygg med krökta knän och
armbågarna borrade i marken, medan deras kallnade händer
ännu tycktes slita i gräset. Andra hade rullat ihop sig som om
de vridit sig i outhärdliga plågor. På en och annan fattades
huvud eller arm och ben, som blivit bortslitna av
kanonkulorna. Många voro alldeles nakna, utplundrade in på bara
kroppen av rovlystna fiender, överallt omkring dem lågo vapen:
pikar, musköter, pampar, harnesk, kastade härs och tvärs,
som de fallit ur deras maktlösa händer.
Kapten Lars ryste då han såg alla dessa lik.
Han böjde undan grenarna för att kunna se bättre. Han
ville glädja sig åt anblicken av det svenska lägret och de
svenska trupperna.
Slätten låg där vid. Även på den kunde han se en och
annan stupad, men — det gick en kall kåre över hans rygg —
av läger och trupper, av fladdrande fanor och glimmande
vapen — icke ett spår.
Han gnuggade sig i ögonen. Han trodde att han drömde.
Var detta möjligt! Var var hären och alla hans kamrater?
Totalt försvunna.
Han ville resa sig upp. Då skar det som en kniv i benet. Han
kände en stingande smärta, värre än den våldsammaste,
oavbrutna tandvärk. Han föll tillbaka på marken.
Och så denna pinande hunger och denna outhärdliga törst!
Aldrig hade han känt det så. Då han marscherat på
sommar-heta vägar, där solen brände och dammet rök rakt ned i lun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
