Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - VI. Vatten! Vatten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243’
du! Ett sånt patrask! Jag önskar, jag hade hans ölkrusiga nåde,
kurfursten, här, så skulle jag randa hans feta skinn i de svenska
färgerna.
Ett våldsamt hostande avbröt Benranglet^ stolta tal. På hans
magra kinder steg upp en het rodnad och han tog sig för
bröstet.
— Men det är kanske så gott att jag inte har honom här; ty
jag duger just icke mycket till, mumlade han.
Sedan han hostat några gånger, hämtade han sig och
fortsatte.
— Men du ville veta, hur jag blev sårad?... Striden var
nästan slut. Jag följde med kungen och hans högra flygel då
vi togo Tillys tertier i flanken. Vilket dån, vilket brak, vilket
moln av krutrök och damm och vilket hoptrasslat vimmel av
kämpande! Det var den finaste tillställning jag varit med om
i mitt liv. Tertierna vräktes undan, revos upp, soldaterna
flydde och jag flydde med.
— Vad! Flydde du? frågade kapten Lars med en grimas.
Det trodde jag dig ej om.
— Idiot! mumlade Benranglet.
— Sa’ du idiot? försökte kapten Lars ryta, men det blev
mera som en väsande viskning.
Han tog åt vänstra höften, men då kände han en sådan
skärande smärta i sitt krossade ben att armen föll maktlös ned.
— Ligg stilla du! Det kan du just nu behöva. Vad är du
arg över? Icke passar det att träta för oss som snart skola dö
tillsammans ... Jag sade att jag flydde ... flydde efter
förstår du ... eller rättare sagt: flög efter dem för att hugga och
fånga så många som möjligt.
— Nå, det var ju en annan sak.
— Benranglet flyr aldrig, vet du väl... Nå, jag sprängde
efter dem. Skingras skulle de som en skock får på vägen.
Huggas ned så att de riktigt komme underfund med hur svenskt
stål känns i nacksenan... Och sprungo gjorde de, tjutande,
vrålande, svärjande, bedjande. Vapnen kastades bort.
Harnesk och de tunga hjälmarna, som voro till hinders, slängdes.
Och så skenade de i väg för att rädda sin usla livhank.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
