Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - VII. Vålnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251’
fälttågen ofta måst stilla sin hunger med mögligt bröd och
släcka sin törst med grumligt vatten och vilkas slitna, trasiga
dräkter dåligt utestängde kölden, tyckte sig vara i paradiset.
I stormhatten lagade de sin kallskål och lade vitt mjukt
vetebröd i den. Och de dammiga, torftiga dräkterna, som Tillys
övermodiga soldater så ofta pekat finger åt, ersattes av nya,
präktiga.
Allt längre mot söder gick tåget. Och en gråkall eftermiddag
i början av december stod svenska hären vid stranden av Rhen
och ryttarna kunde för första gången vattna sina hästar i den
mångbesjungna flodens böljor.
Mitt emot på vänstra stranden hade fienden vid den lilla
staden Oppenheim uppfört en skans för att hindra svenskarnas
övergång. Det var en stark avdelning spanjorer. Och här, i
hjärtat av Europa, vid stränderna av en bred flod, möttes för
första gången två folk, vilkas länder lågo i de yttersta ändarna
av världsdelen.
Medan kulorna från det mitt över floden liggande fästet
sopade stranden, slogo svenskarna läger, under det att
Torstenson med artilleriet besvarade elden. Förhuggningar gjordes,
skansar uppkastades och man sökte så gott som möjligt skydda
sig. Men klent var det och på mången tapper man tog en
kanonkula bort huvudet, kanske just när han som bäst skulle
föra den rykande soppskålen till munnen.
Åtföljd av Banér och Nils Brahe red kungen, obekymrad om
kulorna, utefter stranden för att undersöka bästa stället för en
övergång.
Han hade i sin iver ridit ett stycke framför de andra, då
en kanonkula kom susande, träffade hästen och kastade
honom jämte kungen till marken, båda överhöljda av mull och
blod.
Förskräckta skyndade Brahe och Banér dit, troende kungen
vara dödsskjuten. Men denne drog benen undan hästen och
steg upp oskadd.
— Ännu är icke äpplet moget, yttrade han leende till svar
på Baners och Brahes oroliga frågor.
Ritten fortsatte i kulregnet utefter stranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
