Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - II. Den långskranglige bonden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296’
Så satte han sporrarna i hästen och red vidare.
Sedan han avlägsnat sig ungefär en fjärdedels mil från
lägret, kom kungen till ett ställe, där floden gjorde en liten
krökning åt öster. Strömmen var här delad av en avlång holme,
som låg närmare den andra stranden och lämnade en ganska
bred öppen fåra åt det håll, där kungen befann sig. Även på
denna holme stodo några soldater och postade.
— Här bör övergången ske, tänkte kungen i det han red
närmare stranden för att även språka an dessa soldater. —
Stället är som skapat för övergång och broslagning, fortsatte
han sin tankegång. Den branta strandsluttningen här skall bli
en ypperlig plats för artilleriet. Härifrån kunna Torstensons
kulor fullständigt sopa den sanka stranden ren från fiender.
Och holmen där blir ju den utmärktaste bropelare och kanske
även broskans och ett brohuvud, om lyckan är god ... Jag skall
försöka leta ur soldaterna, hur djupt vattnet här kan vara.
Kungen hade nu nått nästan ända ned till stranden, då han
såg en av soldaterna plötsligt höja sin musköt och lägga an
på honom ... En blixt... en knall... och hatten flög av
huvudet på honom. Den hade blivit genomborrad av en kula.
— Det var nära ögat. Den där måtte ha känt igen mig,
tänkte Gustav Adolf i det han skyndsamt svängde om
hästen och i skarpaste galopp red därifrån.
Ännu en gång hörde han en kula vina förbi sig, men snart
var han utom skotthåll.
Han red tillbaka till hären.
I lägret väckte det ett visst uppseende att kungen återkom
barhuvad. Man visste att han ridit ut ensam och var redan
smått orolig över hans långa bortovaro.
Men Gustav Adolf endast skrattade då han omtalade det
äventyr han varit utsatt för och lånade en annan hatt från en
av sina överstar.
— Ers majestät borde dock vara mera aktsam om sitt
dyrbara liv. Den kulan hade lätt kunnat beröva Sverige och hären
dess största hopp, yttrade vördnadsfullt Horn, som befann sig
vid hans sida.
— Bah, min käre omtänksamme fältmarskalk, svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
