Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - VI. Borgen på höjden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359’
sandet av depescher från Sverige. Oxenstierna ordnade dem
medan kungen då och då gjorde anteckningar i randen.
Kvällen var varm, luften plågsamt kvav. Kungen reste sig
från stolen, kastade av sig rocken och började promenera fram
och tillbaka i skjortärmarna med händerna på ryggen.
Oxenstierna följde honom med ögonen. Han satt tyst
begrundande. över hans manliga ansikte, där ett och annat grått
hårstrå lyste i skägget och håret, vilade ett drag av
bekymmer, och även kungen såg betänksam ut. Bådas tankar rörde
sig om detsamma: om hären, om de hopade fororna, om
svårigheten att fördriva Wallenstein, om utsikterna att få slut
på kriget och först som sist om riket.
Slutligen bröt Oxenstierna tystnaden:
— Men, ers majestät, detta kan icke gå längre.
Kungen stannade och fäste sin klara blick på honom.
— Pest, febrar och sjukdomar av alla slag bortrycka
dagligen en mängd soldater, fortsatte Oxenstierna. Källorna
omkring lägret äro förgiftade i följd av de hästkadaver, som de
kejserlige kastat däri. Foder till hästarna fattas och vad
beträffar den sist tagna proviantforan, så är den snart i det närmaste
uppäten. Hungersnöd står för dörren och eländet tilltar med
varje dag. Det kan icke längre fortfara på detta sättet.
— Jag vet, jag vet, mumlade Gustav Adolf och återtog sin
promenad.
— Men har icke ers majestät tänkt på att draga hären bort
från denna förfärliga trakt till friskare nejder?
— Jag väntar dagligen och stundligen, att Wallenstein skall
börja återtåget.
— Wallenstein! Han gör det aldrig. Jag känner den
mannen, utropade Oxenstierna.
— Och varför skulle han icke kunna göra början?
— Han gör det aldrig! Hans stolthet förbjuder honom det.
— Hans stolthet!
Gustav Adolf stannade ett ögonblick och kastade en skarp
blick på Oxenstierna.
— Hans stolthet är kanske icke det riktiga ordet. Det är
snarare hans hårdhet, hans obarmhärtighet, hans gränslösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
