Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - VII. En gammal bekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373’
Äntligen var kalabaliken slut. Trettio fiender lågo döda på
valplatsen. Med ett förnöjt leende torkade kapten Lars sin
blodiga klinga och stack den i skidan. Så gjorde man sig i
ordning att hämta segerns byte. Man delade rättvist: en
tredjedel var, och sedan begav man sig på hemvägen.
Men den sovande strykare, som kapten Lars tog för en
grymtande gris, hade vaknat vid kaptenens svordom. Då han såg
att en soldat betraktade honom, blev han så förskräckt att han
icke vågade röra en lem, men han följde kaptenen med ögonen.
Och då denne avlägsnat sig, gav han sig ut att spionera.
Han såg soldaten försvinna och efter en stund återkomma
med två andra, som styrde kosan mot en av gårdarna. Då
anade han oråd och begav sig till byn för att väcka folket, som
redan gått och lagt sig.
Vid underrättelsen att det fanns tre plundrande soldater i
deras by voro invånarna snart på benen. Beväpnade med
pikar, liar, högafflar och piskor samlade de sig, fyrtio man
starka och drogo i väg, anförda av strykaren. De anlände till
valplatsen just som kapten Lars, Stjernstråhle och Hjelm,
lastade med segerbyte och glada i hågen drogo därifrån.
Med hiskligt skrän rusade bondhopen på de tre rövarna.
Förvånade blickade dessa upp. Till sin häpnad märkte de hela
byns befolkning komma springande mot dem.
— Blitz donnerhölle! En sådan otur! Här måste löpas,
övermakten är för stor, utbrast kapten Lars och satte i väg så
fort hans korta ben tilläto.
Stjernstråhle och Hjelm voro icke sena att följa hans
exempel. Lätteligen hade de sprungit förbi den tjocke kaptenen, men
de ville icke svika honom utan höllo sig troget vid hans sida,
fastän det tydligt märktes att bönderna vid varje steg vunno
på dem.
— Nej, det här duger ej, kapten. Bönderna hinna snart fatt
oss. Vi måste förskansa oss någonstans, ropade Hjelm.
— Sakrament! Att vi skulle bli upptäckta! Nu kanske hela
segerbytet går ifrån oss, röt kapten Lars flämtande.
— Möjligt. Men först gäller det att rädda livhanken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
