Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - VII. En gammal bekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381’
— Vad vill du, min älskling.
— Jo, jag har önskat en sak. Och ju mera jag tänker därpå,
dess bättre tycker jag den vara.
— Vad då?
— Jo, att alltid vara i din närhet. Jag kan väl liksom
officersfruarna få åtfölja hären?
— Visserligen. Men det är nog bättre att du stannar här
hos dina bekanta. Här är du bättre skyddad.
— Jag bryr mig inte om något skydd. Jag vill endast vara
hos dig.
— Men tänk om det bleve ett nederlag. Tänk om
Wallensteins vilda kroater och walloner plundrade trossen. Då voren
I värnlösa i deras våld.
— Men du skulle skydda mig. Icke sant Hjelm? Du skulle
skydda mig.
— Jo, jo, viskade Hjelm och kramade hennes hand.
Men i stället för att se på henne, vände han bort huvudet.
Hans ansikte blev .mörkt, hans drag hårda. Det drog genom
hans hjärna en bild från ett föregående tillfälle, då han lovat
skydda henne. Han såg livligt scenen framför sig. De vilda,
rusiga, plundrande kroaterna. Han själv maktlös bunden. Och
Gretchen!... Och när han tänkte därpå, kunde hans hjärta
brista av sorg och raseri!
Hjelm ville först ej tillåta att Gretchen följde med hären.
Men hur hon pratade, lyckades hon till sist övertala honom,
och det blev överenskommet att hon tillsammans med några
officersfruar, som Hjelm kände, skulle åtfölja honom under
fälttåget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
