Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jus patronatus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kyrkoherden förvånades över sig själv. Hjärnan
var absolut klar. Han kände bara en behaglig
värme sprida sig från mellangärdet till alla delar
av kroppen, och ju mera middagen led mot sitt
slut, desto mera hoppades han av killen. Han
skulle visa dem, han! Detta var första gången
han gått alldeles klar från bordet, han kände att
han var mogen, att de tio årens träning äntligen
burit frukt.
Det hade blivit en vana att kyrkoherden efter
killemiddagarna framförde sitt och de båda andras
tack för maten till ryttmästaren. Förut hade han
alltid sluddrat på målet, men nu var han
pampen, under det de andra voro ganska mosiga.
Men glada! Nu talade han som en Demostenes,
tyckte han själv, fast han hela tiden avbröts av
ryttmästarens mer eller mindre satiriska
anmärkningar, då talet blev för blomstersirat.
Inne i förmaket stod killebordet dukat med
marker, toddyvirke och fyra ljus. Det var ingen
tid att försumma, utan spelat började.
— Märkvärdigt så klar jag är i huvudet, tänkte
kyrkoherden för sig själv under givningen. Men
plötsligt, som driven av en ingivelse från
underjordiska makter, utbrast han — och Gud skall
veta att det var ofrivilligt — i denna fruktansvärda
hädelse:
— Djävlarna i helvetet!
Och han sade det med eftertryck, med ett
blodigt allvar i rösten, som kom givningen att
avstanna. Med gapande munnar betraktade
ryttmästaren, häradshövdingen och brukspatronen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
