Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Besättningen går i livbåtarna! - Ett protokoll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Guldkusten såsom en grå, förfallen, hemsk kåkstad.
Ingenting kan vara oriktigare. När man passerar
t. ex. Alnön vid Sundsvall, ett av de allra svåraste
arbetslöshetsdistrikten sen länge, observerar man i
stället, hur propert och välordnat allting ser ut. Man
skulle tro, att där hade friden och lyckan och
tryggheten sitt hemvist: rader av små välskötta, nymålade
"villor", prunkande trädgårdar, blommande
fruktträd, ansade grönsaksland. Men det är inte på den
punkten man skall söka sig fram. Vad som
framträder där är snarare just ett tecken på
arbetslösheten, ty vid någon eftertanke måste man fråga sig,
hur vederbörande haft tid att pynta allt i så hög grad
och hur det kan komma sig, att man överallt ser
karlar gå och jobba i landen. Svaret är: det finns inga
fabriker att jobba i! Men då är det ett gott betyg
åt dem, att de inte — som fallet ofta var förr i
världen — ligga i backarna, drickande pilsner och
spelande kort. Det är ett annat folk numera, ett folk,
som vill arbeta, som vill ha ett ordnat liv, snyggt
och prydligt. Det är också ett annat Sverige, som
håller på att byggas upp, mitt i kriserna, och som
är grunden och stenfoten till det, som dessa
utratio-naliserade arbetare och deras efterkommande en dag
skola fullborda. Det var detta begynnande ljusare
Sverige jag sett på ena sidan Umeälven, medan på
den andra i de björkbeklädda gamla brädgårdarna
ett äldre, primitivare Sverige sjönk ner och
förmultnade.
Något av samma intryck fick jag, då jag såg ut
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
