Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCII NAMN
39
gav luft åt sin smärta, hejdades den av ett par röster, som
talade i trädgården. I ögonblicket satt hon upprätt för att
lyssna.
»Carls uppförande är ovärdigt», yttrade Fredrik med
häftighet, »och det gagnar till ingenting att försvara det.»
»Men, min käre gosse», inföll prostinnan, »du dömer din
bror alltför strängt, eljest skulle du nödgas erkänna, att
klokheten bjuder honom handla som han gör. — Elvira kan
vara ett ganska bra parti, då ej något bättre erbjudes; men
har han utsikt att kunna göra ett, som är förmånligare,
vore han väl galen, om han bleve svärson åt en procentare
och pantlånare.»
»Mamma kan icke tänka, vad mamma nu talar!»
utropade Fredrik. »Det skulle verkligen smärta mig; ty så
egoistiskt och hjärtlöst låter det.»
»Hör på, Fredrik», inföll prostinnan, »låt oss ett
ögonblick vända om förhållandet; skulle du verkligen vilja äkta
herr Bromérs dotter?»
»Ja, vid Gud, om jag älskade henne.»
»Har penningen ett så stort värde för dig, att du för
besittningen av den icke bryr dig om det tvetydiga rykte,
Bromér har om sig? I så fall är du lika beräknande som din
bror, ehuru du endast avser den pekuniära fördelen, då han
även tänker på den rang och relationer kunna inbringa.»
»Mamma, jag kommer aldrig att tänka på penningar, då
jag gifter mig, och jag vet, att jag i Carls ställe icke skulle
ha svikit Elvira.»
Den unga flickan hörde icke något vidare. Hon brast i
gråt. Hon kunde icke fatta vad hon hört, och ändå kändes
det såsom om hjärtat icke kunnat slå. Elvira andades med
möda. —- Hon hade ännu icke blivit herre över sina
upprörda känslor, då någon låste upp dörren och med hastiga
steg kom fram till henne, utropande:
»Nu är jag här, min lilla violblomma! Är du mycket
ond för det, att jag smög mig bort så tidigt på morgonen?»
Ett par armar fattade om Elvira, som satt med bortvänt
huvud. Carl fortfor: »Hulda ängel, se mig vid dina fötter,
där jag vill bikta, att jag begått ett stort fel, i det jag icke
sade dig, att jag lovat fara ut med översten i dag på
morgonen. — Jag hade ej mod att oroa min flicka och föredrog
därför att omtala utfärden sedan den var gjord.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
