Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 , MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
Vi finna Elvira Casterton stående framför detta
porträtt och betraktande det med en allvarlig och sorgsen blick.
Närmare tre år hava förgått, sedan vi sist sågo henne.
Det adertonåriga barnet är nu kvinna, men med samma
ljuva och förtjusande yttre som förr, ehuru det forna
barnsliga uttrycket försvunnit och hennes ansikte fått ett drag
av allvar och eftertänksamhet, som det då saknade. Där
hon nu står, med den begrundande blicken vilande på
porträttet, är hon så vacker och intagande, att ögat med
välbehag stannar på den unga kvinnan.
En betjänts inträde förmår henne att vända sig om för
att efterhöra, vad störaren av hennes betraktelser vill.
»Det är ett fruntimmer, som anhåller att få träffa fru
grevinnan», sade tjänaren.
»Vad är hennes namn?» frågade Elvira.
»Hon vill icke säga det utan tillsade mig att anmäla
henne såsom en barndomsbekant till grevinnan.»
»En barndomsbekant?» upprepade Elvira. »Låt henne
komma in !» tillade hon och kastade sig ned på en av
sofforna.
»Vem kan det vara?» fortsatte hon i tankarna. »Säkert
är det ånyo någon av mina pensionskamrater. En stor
del av dem har redan uppsökt mig. Pantlånarens dotter
är nu en person, av vilken alla äro måna att ihågkommas.
— Alla sade jag. Åh nej, ännu finnes en, som icke kan
glömma mitt simpla ursprung, och det var just denna enda,
som retade och sårade min egenkärlek, så att jag i mitt
barnsliga oförstånd uppoffrade mig själv och hela mitt liv
för att få ett klingande namn. O, att jag kunde återtaga
detta steg, som gjorde mig till lady Casterton, att jag än
en gång kunde bliva fri!»
Dörrgardinerna skötos åt sidan och betjänten yttrade:
»Var god och stig på, grevinnan är här inne!»
Elviras blick fästes på den inträdande; det var —
Armida.
Det svårmodiga i Elviras ansikte försvann
ögonblickligen, en blixt av glädje upplyste hennes drag, hon reste sig
hastigt och med en rörelse, liksom hon tänkte:
»Äntligen !»
Sedan Armida trätt över tröskeln till Elviras arbetsrum
och betjänten avlägsnat sig, blevo de båda unga kvinnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
