Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 , MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
av. Hon iade också sin hand på Armidas skuldra och
återtog i mild och vänlig ton: »Vad har hänt? Är det något
bekymmer, jag kan avhjälpa, så tala oförställt; det skall
bliva mig en fröjd att få tjäna dig.»
»Jag är fattig, Elvira», utbrast Armida; »jag är
övergiven av mina vänner och beskyddare; utan plats och utan
hem.»
Tonen, varmed hon utsade detta, var så sorgsen, att
det hördes, att hon uttalade en smärtsam sanning.
»Det där, bästa Armida, är ju icke större olyckor än att
de kunna avhjälpas», inföll Elvira och klappade henne.
»Att börja med stannar du hos mig över sommaren.
Under tiden skola vi väl kunna uttänka något för din
framtid!»
»Elvira!» utropade Armida och såg upp i den så ofta
smädades ansikte. Där stod att läsa endast godhet och
deltagande. Elvira blickade ned på Armida, som i barnaåren
så ofta pressat tårar ur hennes ögon, med ett så vänligt
Uttryck, att det syntes, att hon glömt alla oförrätter.
Armida stammade en tacksägelse, som den gången var
uppriktig.
En stund talades de vid, varefter Elvira ringde och gav
befallning att föra fröken K—hjelm till de gästrum, som
benämndes gröna dubbletten. Hon tryckte Armidas hand och
sade med ett vackert leende: »Nu behöver du vila dig;
men om en timme kommer jag och hämtar dig ned till
middagen. På eftermiddagen skola vi göra en promenad i
parken. Du må tro, att här äro stora förändringar gjorda.
Farväl nu på en stund!»
Elvira nickade åt Armida, som avlägsnade sig och lät
betjänten föra sig upp på sina rum. Då hon inträdde i
dem behärskades han alltjämt av den rörelse hon erfarit
vid Elviras vänlighet; men under det hon sökte ordna sin
klädsel, började hon uppställa jämförelser mellan sig och
Elvira.
Det harmade henne, att hon, en fröken K—hjelm, skulle
nödgas anlita sin bittraste fiende för att erhålla hjälp. —
När hon tänkte på Elviras beredvillighet att erbjuda henne
sitt hem och sitt bistånd, såg hon icke mer däruti ett
bevis på hjärtats godhet utan ett sätt att taga hämnd och låta
Armida känna, huru det smakade att bero av pantlånarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
