Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCH NAMN
123.
ropande: »Välkommen, välkommen, sir Sidney! O, vad
jag längtat efter er; huru glad jag är att återse er, och
huru roligt att få hälsa er välkommen i mitt eget hem ! Jag
tycker, att det är en hel evighet sedan jag såg er.» —
Elvira räckte honom handen, den han fattade med en för
honom ovanlig livlighet. Sidney slöt den mellan sina och
sade med en röst, som lindrigt darrade:
»Huru skall jag kunna tacka er för denna
välkomsthälsning, som gjort mig så lycklig, att jag ett ögonblick
höll på att glömma, att jag hörde den uttalad av lady
Casterton. Hav tack för de vänskapsfulla försäkringarna;
icke skall jag förgäta, huru mycket förtroende de
inneburo.» — Han tryckte Elviras hand till sina läppar och
släppte den sedan.
Sidneys ord hade återfört Elvira från den glädje, hon
erfor, till den roll, som var hennes. Hon kände, att hon
i yttringen av sina känslor gått för långt. Benämningen
lady Casterton påminde henne om det svalg, som låg
mellan henne och Sidney. De av glädjens purpur betäckta
kinderna blevo snövita, och då Sidney kysste hennes hand,
föreföll det Elvira, som hade hon velat utbrista i tårar,
en så häftig smärta genomilade hennes själ.
»Ack», sade hon sorgset, »jag har så länge saknat en
vän, att, då jag återsåg den evde jag äger, förmådde jag
icke behärska min glädje. Jag har så mycket längtat efter
edra råd, er vänlighet och er ledning, emedan jag fruktar,
att jag förlorat det rätta spåret och vandrar på en väg,
som icke är den, jag borde gå.»
»Just därför är jag här, mylady. Jag har kommit hit
för att hålla en straffpredikan och fråga er: vad har det
blivit av Castertons lycka? Vad har det blivit av hans
makas sällhet?»
Elvira teg och böjde ned huvudet. Ett par tårar smögo
sig utför hennes kinder.
»Tillgiv mig, om mina ord redan sårat», återtog Sidney;
»men om vad jag nu sagt gjort det, huru skall ni då
förmå höra sanningens osminkade språk av mig, och likväl
måste jag, såsom en redlig och ärlig vän till er och
Casterton, uttala det.»
»Banna mig gärna, var sträng och var oblid mot mig»,
sade Elvira milt, »men låt mig bakom denna stränghet se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
