Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCH NAMN
II
och intagande kvinna, vilken förstod att i sitt sätt förena
sann kvinnlig värdighet med den intagande hjärtlighet, som
vinner sympati. Aldrig såg man ett moln på hennes panna
eller något, som antydde nyckfullhet i hennes lynne. Visst
måste hon vara lycklig, denna kvinna, som alltid hade ett
leende på läpparna. Visst måste det nu råda inre
harmoni mellan dessa makar, som ständigt voro tillsammans.
Huru mycket man än sökte, upptäckte man likväl icke
någon skiftning i hennes ansikte, som bestyrkte vissa
personers påståenden, att lorden och hon icke levde så alldeles
lyckligt tillsammans, utan att han var en sträng och
härsklysten herre i sitt hus. Det fanns icke en skugga av fruktan
i Elviras sätt, ingenting slaviskt i hennes rörelser, utan det
föreföll, då Edvin uttalade en önskan, som hade han
endast klätt i ord vad hon tänkt, så naturligt föll det sig för
henne att göra hans vilja.
Lörd Casterton hade önskat att Elvira skulle spela rollen
av lycklig hustru; hon gjorde det också, men på ett sådant
sätt, att mängden ansåg henne verkligen vara det. Edvin
hade sagt, att detta var det enda försoningsoffer, hon kunde
bringa honom, och hon gjorde allt för att det skulle bli
fullkomligt.
Ingen kunde strängare bedöma de misstag Elvira begått
än hon gjorde det själv. — Men i denna känsla av ånger,
låg något som tog bort tron på framtiden. Hon vågade
icke tänka sig möjligheten av att det kunde bli bättre än det
var mellan henne och Edvin, utan endast att återstoden av
hennes liv för henne skulle vara en lång botgöring.
Edvin var antingen kall, befallande eller artig, aldrig
hjärtlig eller vänlig. Hände det någon gång att en skymt
av godhet smög sig in i hans ord, kunde Elvira vara säker
på, att han sedan visade sig stelare och avmättare än
vanligt. Det syntes att han ångrade detta uttryck av
medlidande, och Elvira kände en bitter smärta vid dessa prov
på oförsonlighet från mannens sida.
Lägger man härtill att det gavs tre personer, med vilka
Elvira ofta sammanträffade, och vilka var för sig utgjorde
en verklig plåga för henne, så måste man medgiva, att
frånsidan av den äktenskapliga medaljen var allt utom
passande till åtsidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
