Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCH NAMN II
Ivort före hans avresa från Hartoncourt hade han och
jag ett samtal, varunder han sökte överbevisa mig, att ert
hjärta var fäst vid mig. — Intrycket av detta hans
påstående var sådant, att det med ens upplyste mig om, att livets
största lycka skulle varit innefattad däruti, att Lembourns
ord varit sanning; men just därför kände jag så mycket
större bitterhet över att så icke var. Min sårade stolthet
förledde mig att inför honom förneka möjligheten av att
kunna älska er.
Den svartsjuka jag erfor, då Sidney erkände att han
med kärlek varit fäst vid er, dolde jag under rollen av den
största likgiltighet; men då jag blev allena, då jag tänkte
mig den stund, då ni och jag skulle lämna Hartoncourt
och begiva oss till Casterton, erfor jag en verklig glädje
vid föreställningen att få rå om er och veta er vara
avlägsnad från Lembourns närhet.
Dessa voro mina känslor då er biljett med kallelsen, att
jag skulle infinna mig hos er, lämnades mig.
Ni har icke glömt vårt samtal.
Ni torde själv kunna bedöma intrycket därav, då ni nu
vet, att stoltheten spelar huvudrollen i min karaktär.
Er önskan att leva skild från mig sårade icke allenast
min självkänsla, utan även mitt hjärta, och jag blygdes
över den stora ömhet jag hyste för er.
Fast besluten att utplåna minnet av er ur min själ,
överlämnade jag mig åt den ärelystnad, för vilken varje
engelsman är känslig, nämligen den att genom sin talang söka
tjäna sitt fosterland. Varken arbete eller fosterländska
intressen förmådde förjaga er bild; den återkom
oupphörligt, och just denna omständighet gjorde mig så förbittrad
mot er, att jag sökte övertyga mig, att det endast var min
ovilja, som återkallade minnet av er.
Under denna sinnesstämning återsåg jag Martha
Stan-genskjöld, som jag i Wiesbaden ofta träffat hos min kusin,
men då var hon förlovad. Nu var förlovningen bruten.
Det dröjde icke länge, innan hon berättade mig att en
ömmare förbindelse ägt rum mellan er och hennes f. d.
fästman, men att den blivit bruten därigenom, att han
förälskade sig i Martha.
Jag avskydde denne man ; jag hatade honom därför att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
