Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCH NAMN
153.
Resan förvärrade emellertid Castertons tillstånd; de
halvläkta såren gingo upp, och febern återkom. I detta
tillstånd ankom han till sina fäders gods.
Veckor och månader förgingo under ändlösa marter.
Edvin bar sina plågor såsom en man och med den
själsstyrka, man av en sådan kan förvänta sig. Aldrig undföll
honom en klagan. Han iakttog en dyster tystnad och
talade under denna prövotid högst sällan; men han tycktes
alltid, då febern och plågorna det tilläto, med ett visst
välbehag lyssna till Maries melodiska organ.
Så hade den ena månaden efter den andra gått.
Sjuksängen utbyttes mot soffan, och då våren kom, förmådde
Casterton göra kortare promenader i parken och
trädgården, ledsagad av Marie och med den breda svarta bindeln
över sina ögon.
Hon utvalde under dessa promenader någon plats vid
havsstranden, där de kunde vila. Casterton förblev
stundom flera timmar sittande tyst, lyssnande på vågornas
rastlösa rullande mot stranden och bränningarnas enformiga
brus. Marie hade då alltid sin plats vid hans fötter, och
med huvudet lutat i handen tycktes även hon överlämna sig
åt ett stilla drömmande.
Tystnaden bröts vanligen av Casterton, vilken antingen
räckte ut handen för att söka Maries, som skulle leda
honom; eller ock brukade han helt kort yttra: »Läs något
för mig!»
Marie medförde alltid en bok; hon efterkom genast
tillsägelsen. — Samtalen dem emellan voro i allmänhet, med
få undantag, korta. Edvins sätt hade något kort och kärvt.
Det föreföll som om lorden alldeles icke förstod, att den
vård, Marie ägnade honom, icke kunde betalas blott och
bart med penningar, utan som hade han tänkt, att, då han
ämnade frikostigt belöna henne, ägde han också full rätt
att i sitt sätt vara så otillgänglig som det behagade
honom.
Under de svåraste plågorna hade han likväl visat, att hon
var honom oumbärlig; och det hade då hänt, att han hela
timmar kunnat ligga med hennes hand sluten i sin. Nu
var han bättre och hade också dragit sig tillbaka bakom
den stolthet, som är utmärkande hos en lörd, vilken känner
avståndet mellan sig och sin sköterska. Han fördrog likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
