Pastorn sköt åt sidan de anteckningar för sin påskpredikan, som han gjort och lutade sig över skrivbordet i djupa tankar. Huru kunde han hålla en påskpredikan? Huru kunde han ställa inför sina åhörare sanningar, som icke längre hade rum i hans eget hjärta. Eller kunde månne dessa sanningar mera uppstå i hans liv? Han önskade i denna stund själv, att så måtte ske.
Tre månader tidigare hade under loppet av en enda vecka hans hustru och hans enda barn avgått med döden. Slaget hade fallit obeskrivligt tungt över honom, och församlingen hade sänt sin av sorgen så hårt drabbade pastor, John Morander, bort för en tid, medan han återhämtade sig någon smula. Han hade kommit tillbaka, något lugnad till sitt inre men blek av smärtan och med hjässan något mera grånad. Sedan tvänne söndagar hade man åter sett honom på talarstolen.
Han hade aldrig hållit mera formfulländade och vältaliga predikningar än dessa tvänne söndagar, påstodo hans åhörare, vilka dock höllo före, att det var mycket litet av hjärtevärma i dem.
»Stackars pastorn», hade de suckat, »det ta'r tid, innan han blir, vad han varit».
Pastor Morander grep på nytt sina anteckningar, genomögnade dem och mumlade för sig själv: »Bara bosch alltihop det här. Är jag en kristen eller är jag en skrymtare? Är detta allt, vad min berömda kristendomsuppfattning har att bjuda på, när sorger och prövningar inställa sig?
Det tycktes honom själv, som om han nu vore insnärjd i sina egna dystra tvivels nät. Han bjöd till att slita sig lös men kunde ej. Hela veckan hade han arbetat på att få fram en plan för sin påskdagspredikan men utan att lyckas. Det var påskafton nu, och den stora högtidsdagen förestod, denna gång icke som en det strålande hoppets dag, utan som en sorgens. Frågan låg alltjämt tungt över honom: Vilken är min påskförkunnelse? Han lämnade sitt studierum och gick ut i skog och mark. Han gick fram och tillbaka, alltjämt sökande svaret på den viktiga frågan. Det var vår i luften, vår med blåsippor och påskliljor, men pastorn märkte det knappast.
- Farbror Morander, ljöd en liten flickas röst så klingande ljuv.
Han vände sig om och såg den lilla, där hon kom emot honom och bar en korg av de allra vackraste påskliljor.
Titta på mina blommor, sade flickan, jag har köpt dem för min mammas räkning. Det är påsk i morgon, som farbror vet. Mamma har fått sin grav på den allra vackraste platsen på kyrkogården. Hon älskade påskliljor, och hon vill säkert ha sådana strödda som en matta över kullen. Tant säger, att hon tror, att mamma ser sin lilla flicka, när hon strör ut liljorna på graven. Tror inte farbror det också?
Hon hade, under det hon talade, räckt predikanten sin hand, som han fattat med sin skrumpna hand. Med småleende såg han nu ned på henne och svarade:
- Det kan allt hända det, min flicka!
Barnet tog detta »kanhända» som säkert och fortsatte:
- Och tant säger också, att mamma en gång skall uppstå ur sin grav, och att hon ännu en gång skall vara tillsammans med mig. Icke här, men på en mycket vackrare och bättre plats. Tant vet det bestämt, ty bibeln säger så. Jag är så glad, för att jag får möta mamma igen.
Pastor Morander var en betydligt sträv man, men icke desto mindre glimmade nu en tår i hans öga.
- Har icke också farbror köpt påskliljor? frågade flickan litet blygt.
- Nej, ledsamt nog har jag försummat det, mitt barn.
- Kanske farbror inte har någon att köpa påskliljor åt?
Flickan talte, som om hon velat beklaga honom för en sådan saknad.
- Åh, min flicka, jag har nog, jag har nog två av de mina, vilande i samma jord, där din mamma vilar.
Pastorn lutade sig ner och tryckte den lilla till sitt bröst.
- Gråt icke, sade den lilla och klappade hans tårade kind. Jag kommer i håg nu. Jag vill ge farbror två buntar av mina liljor. Se, huru många jag har! Mamma tycker nog om att farbrors älskade få de också. Kanske mamma och de blivit riktigt goda vänner däruppe. Kanske de tala om påsken nu, alldeles som vi göra.
Liten Annie tog upp ur sin korg tvänne buntar påskliljor och räckte dem åt pastorn.
- Farbror måste gå till graven mycket tidigt i morgon. I själva soluppgången är det så vackert, säger tant. Hon säger, att kvinnorna gingo mycket tidigt på morgonen till Jesu grav. Glöm inte det!
- Nej, min vän, jag skall inte glömma.
Predikanten återvände hem, gick in på sitt arbetsrum och tog sina anteckningar, dem han rev i bitar och kastade i papperskorgen. Ännu en gång böjde han sitt huvud över skrivbordet i bön, men bönen formade sig denna gång till tacksägelse för den sanning, som fått liv på nytt och återuppstått i hans själ. Ett barns ord hade brutit gravens insegel.
Pastorns gamla åhörare voro icke så litet intresserade av att höra, huru en man, som så nyligen lidit så smärtsamma förluster, skulle predika en påskdag.
Det gamla sträva i pastor Moranders anlete syntes i dag alldeles ha försvunnit, då han stod upp och föredrog de som påsktext något ovanliga orden: »Vad jag gör, vet du icke nu, men framdeles skall du få veta det». Den stora skillnaden mellan det närvarande och det kommande; det ljus det kommande en gång kommer att kasta över det flydde och den vila för betryckta hjärtan, som Jesu ord erbjuda, voro några av de punkter predikan upptog.
Gamla kristna, vilka själva lärt sorgens läxa, hörde mer än väl, att han nu predikade sin egen erfarenhet av tvivel och tro, och de yngre föllo i förundran över en sådan allt förhärskande tro på skriftens ord. För pastorn själv var dagen i sannaste mening en återuppståndelsens dag.
Senare på aftonen satt pastorn framför spiselhärden i sitt hem och njöt stor frid i det hjärta, där förut stridiga känslor så länge tumlat om. Det knackade på dörren, och en till synes intelligent och ännu jämförelsevis ung man inträdde. Denne gick direkt på sitt ärende:
- Jag hörde er predika i dag på förmiddagen, pastor Morander, sade han; det var första gången jag var i en kyrka på nära ett år. Förliden påsk voro vi i kyrkan båda två, men två veckor senare måste jag anförtro henne åt graven, sedan hon dödats vid en järnvägsolycka.
Pastorn förstod nu, vem denna »henne» var. Mannen fortsatte:
- Jag förstod ej då och förstår ej ännu, hurudan Gud är, som kan låta sådant hända. I vintras hörde jag om vad som hänt er, och ehuru jag inte brukar gå i er kyrka, kom det för mig, att jag borde gå och höra, vad den man hade att säga en påskdag, som genomgått detta. Jag ville höra, vad han tänkte om sin Gud.
- Nå?
- Åh, jag förstår, att ni äger något, som lyft er upp i prövningen, något som jag saknar men innerligt längtar efter.
Pastorn talade med mannen om Kristus och om uppståndelsen från de döda, varefter de båda männen knäböjde.
När främlingen gick ut, buro hans anletsdrag märke av vunnen förlåtelse och frid, ja av påskglädje.
Påskdagsmorgon vallfärdade som vanligt många människor ut till kyrkogården för att se gravarnas blomstersmyckningar. Bland: mångfalden av gravar var det en, som var utmärkt för sin enkelhet. Blott ett par enkla buntar av påskliljor prydde den. Endast Gud och pastor Morander visste, vad dessa liljor betydde.
Lilla Annie hade gått sin väg, omedveten om det stora hon uträttat.
