Den gamle predikanten satt på sitt mottagningsrum och såg orolig ut. Gång på gång tog han upp sin klocka. »Skulle hon komma eller skulle hon inte»? Det var frågan. Han hade inbjudit en ung dam till besök hos sig, en ung dam, som han aldrig sett och från vilken han icke haft något som helst meddelande om huruvida hon fäste avseende vid hans inbjudning. Av vad orsak hade han kallat på den unga kvinnan? Jo, orsaken lag i ett brev, som nått honom från ett par bekymrade makar ute i landsorten. »Vi ha en dotter i huvudstaden», så hade de skrivit, »och vi ha sport, att hon trätt i förbindelse med en ung man, som redan har flera unga kvinnors moraliska fördärv på sitt samvete, och personer, som ha en ingående kännedom om hans hittillsvarande leverne, ha sagt oss, att han med all sannolikhet icke har någon annan mening med var dotter än att bringa även henne på fall. Vi ha skrivit och varnat henne på det allvarligaste, men hon tyckes icke bry sig om våra varningar utan fortsätter bekantskapen. Vi befinna oss i stor ängslan för vår stackars flicka. Vi ha nu tänkt fråga, om pastorn skulle vilja kalla på henne och söka bringa henne till besinning. Vi ha ett visst hopp om att hon skall lyssna till pastorn, oss hör hon inte på.»
Ja, så hade de skrivit och samtidigt uppgivit dotterns adress uppe i Vasastaden. Den gamle predikanten hade genast tillställt flickan några rader, däri han fullt uppriktigt meddelat henne föräldrarnas bekymmer och föreslog henne »ett sammanträffande i och för ett samtal i all vänlighet». Skulle hon bry sig om detta? Det klockslag, pastorn tillåtit sig föreslå för mötet, var inne, och nu gällde det.
Hon kom. Pastorn hörde hennes steg utanför dörren och gick att öppna och bjuda henne in. Det var en ståtlig och grann ung kvinna. Hon föreställde sig själv och erkände mottagandet av brevet med inbjudan till samtal, en inbjudan, som hon sade sig inte ha anledning att vägra efterkomma.
Av den ton, i vilken hon talade och av hela hennes sätt att uppföra sig, tyckte pastorn sig kunna förstå, att hon, till vad hon uttryckligen sade, gärna velat säga någonting mer, t. ex. det här: »Om jag också behagat komma på er inbjudning, så har jag därmed icke erkänt någon er rätt att lägga er i, det ni inte har med att göra».
Pastorn välkomnade henne, bad om ursäkt, att han besvärat och bjöd henne sitta ner.
- Ja, det tyckes som far och mor äro ängsliga där hemma, började den gamle predikanten.
- Ja, jag vet. Men jag begriper inte, varför de ska' behöva vara det, förklarade den unga fröken med en behändig knyck på nacken.
- Åh, min vän, det bör kanske ändå inte vara så svårt att begripa. Deras ängslan angår den bekantskap, vari ni inträtt med en viss ung man.
- Ja, men det är ju min sak.
- Och inte på något sätt deras?
- Nej, det kan jag inte inse.
Vid detta svar blev den gamle predikanten ytterst betänksam. Det gick ett vemodsdrag över hans anlete. Efter flera ögonblicks tystnad, varunder han satt med sänkt blick, såg han åter upp och med bibehållen vänlighet fortsatte han:
- Nå, min unga vän, ni tror er känna den man, vilken ni skänkt ert förtroende?
- Ja, det gör jag.
- Och ni menar, att han älskar er?
- Ja, det gör han också.
- Och huru länge har han älskat er, om jag får lov fråga?
- Det är sex veckor, sedan vi sågo varandra för första gången, och han har försäkrat mig, att han lärde att älska mig från första stund.
- Såå. Jaha. Nå, huru länge tror ni, att edra föräldrar ha älskat er?
Frågan kom tydligen ytterst olägligt, och den unga kvinnan föreföll mycket besvärad. Hon svarade ingenting utan mumlade blott någonting för den gamle obegripligt. Samtidigt började hon ivrigt borra med paraplykäppen i mattan, som om hon ovillkorligen velat ha doppskon igenom golvet.
Pastorn tyckte nu tiden vara inne att tala allvar med den styvsinta unga damen.
- Det är ett farligt spel ni för, min vän, sade han. Sådant förakt för varningens ord och sådant förtrampande av föräldrars känslor kommer att straffa sig med ett eftertryck, som ni nu icke anar. Än är det tid till räddning; och vid edra föräldrars kärlek beder jag er att besinna er. Vid den mannens sida går ni mot ett säkert fördärv.
Den unga kvinnan reste sig, och med en stum bugning lämnade hon pastorns rum. Denne dröjde ännu en stund kvar i varm medkänsla för de föräldrar, som hade en så ohörsam dotter. Men han dröjde tillika i bön för den tanklösa, att barmbärtighet måtte vederfaras henne den dag, då följderna av hennes dårskap föllo över hennes huvud.
Och den dagen kom.
Omkring fyra månader senare sågs den vithårige gamle vandra fram på en av bakgatorna nere i Klara. Han sökte ett pensionat därnere. Ett telefonmeddelande hade nått honom på morgonen. »Här ligger en stackars ung kvinna i de mest bedrövliga omständigheter», så hade den okända frun sagt, »och hon har bett mig ringa upp och fråga, om pastorn skulle vilja göra henne ett besök».
Äntligen fann han det uppgivna gatunumret och steg en trappa upp och ringde på till pensionatet. Han mottogs av ställets värdinna, en äldre fru, med den rörligaste tunga, han någonsin hört.
- Ja, det här är den gamla historien, drog hon på; hit kom de och hyrde ett rum och lovade så stort med avseende på hyran, men inte ett öre jag fått på två och en halv månad. Vem kan vara nöjd me' så'nt? Jag körde karlen på porten, det var vad jag gjorde, bums! Men flickkräket kan jag ju inte kasta på gatan. Me' henne är de' så illa ställt, som de' kan bli. Hon måste få läkarvård och det i denna dag. Men hur ska' det bli? Stackarn har ju inte en trasa att ta' på sig. I dag tillsade jag henne stiga upp och gå te' doktorn. Hon bad mig då ta in hennes kläder, som hon haft upphängda i särskild garderob. Men inte ett uns av vad jag sökte fanns. En dyrbar promenaddräkt, regnkappa, hatt och skor, de senare splitter nya, och dessutom en del andra saker i klädväg, allt va' försvunnet. Karluslingen hade pantsatt och sålt alltihop. Och därinne ligger hon nu utan kläder och utan nå't att äta. En matsmula var jag in till henne me' i går, men jag kan inte föda henne. Jag har mitt, de' ska' Gud veta, i dessa förskräckliga tider.
Tankfull och tyst satt pastorn och lyssnade till den munviga frun.
Att straffet kommit så snart, det var nästan mer än han beräknat.
- Vi få väl lov att se till barnet, sade han till sist och reste sig.
- Jaha, var så go', bjöd värdinnan och öppnade dörren till rummet, där Dagmar L., som vi härefter kunna kalla den olyckliga unga kvinnan, kvarlåg i sin bädd.
Stilla och försynt trädde predikanten in i rummet. Dagmar såg ej upp. Skamkänslan hindrade henne. Men då pastorn slog sig ned på en stol invid bädden och tog hennes hand i sin, lämnade hon den utan motstånd kvar i hans, medan han talade.
- Ja, det ser ut, att vi ha det litet tråkigt nu, kära barn, började den gamle. Men nu gäller det att inte förtvivla. Gud är stor i barmhärtighet mot alla dem som taga sin tillflykt till honom i nödens tid. Här behöves hjälp och vård och vi ska' se till, att det blir både det ena och det andra. Sök nu blott att tro på framtiden och Guds oändliga nåd.
Dagmar hade berett sig på en uddvass förebråelse för tidigare visat högmod och förakt för varningens ord;. Men inte en tillstymmelse därav fick hon höra utan endast ord av deltagande och tröst. Detta blev nästan för mycket, och den unga kvinnan började gråta, som den i hjärtat djupt förkrossade gråter.
Med försäkran om att han snart skulle låta höra av sig igen, lämnade pastorn den förkrossade unga kvinnan. Elan uppsökte därefter värdinnan och tog löfte av henne att på hans bekostnad förse flickan med mat, till dess han hann att komma i förbindelse med hennes föräldrar, vilka utom allt tvivel skulle skynda till för att taga vård om henne.
Cirka en vecka härefter återfinna vi Dagmar i hennes föräldrahem uppe i en naturskön Bergslagstrakt. Lik en falnad ros sitter hon i fager sensommarkväll ute på verandan, av kärleksfulla modershänder på allt sätt ombonad med kuddar och filtar. Hon blickar hän mot dalande sol, som med sina väna strålar värmer upp och belyser de bleka dragen. De djupt liggande ögonen uttrycka ett oändligt vemod, då hon söker se in i den framtid, som nu, i följd av ett olyckligt avsteg från dygdens väg, ter sig så molnhöljd för henne. Hennes förnämligaste tröst är nu den Guds nåd, som varar från släkte och till släkte. Medan hon så sitter och reflekterar över sitt tunga öde, ser hon solen gömma sig bortom de skogsklädda höjderna, lämnande det väna, allt förskönande skimret kvar. Så, tänkte hon för sig själv, har min ungdoms och min oskulds sol gått ned i mitt liv, men skimret dröjer kvar, och i det ser jag hoppet om barmhärtighet.
*
Samma fagra sensommarkväll sitter »gentlemannen», förföraren, på en friluftsrestaurang invid Nybroplan. Armbågarna håller han stödda mot det lilla bordets marmorskiva. Mellan vänstra handens fingrar sitter cigarretten, hållen med elegans, medan han låter högra handens fingrar leka med en dyrbar, diamantförsedd ring å den vänstras ringfinger. Mitt emot honom vid samma lilla bord sitter en ung kvinna, likaledes med armbågarna mot bordskivan, under det den dyrbara boan vilar täckt över hennes skuldror. Hon är strålande och förtjust, hon - det nya offret, det sjätte eller sjunde i ordningen.
Vem skyndar att varna henne?
Varna! ?
På detta stadium låta unga kvinnor icke varna sig.
