Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu en gång till jorden, gick in i sin cell och
stängde in sig där. Man hade ofta sett honom
under dessa åtta år, men ingen hade hört hans
stämma.»––––––
Hon lät boken falla ned i knät och såg förströdd
ut genom det smutsrandade vagongfönstret, men det
var ej landskapet utan Gorkis gamla Antipa, hon
såg därute. Eremiten, som man ofta sett, men
hvilkens stämma ingen hört på många år.
Långsamt tog hon om lösryckta satser, som
hade de varit strofer i ett gripande poem ... »Där
timrade han upp sin eremitkoja vid kanten af en
brant klyfta...»
Elsa Maria log åt sina egna tankars rytm. Icke
hade väl hon någon likhet med gamle Antipa? Midt
i en metropols bullrande id och rastlösa jakt efter
dagens alla timmar, som voro de skenande hästar,
hade hon lefvat, men det var sant, att hon känt sig
underligt ensam, ända tills Sven Bryde kom.
Banken, där hon tillbragt förmiddagstimmarna,
rak och stel på sin kontorsstol — uppsatt som en
fjäril på en insektnål — tillhandagående en
allmänhet, som var henne lika likgiltig som de långa
kolumnerna i kassaböckerna, den hade varit henne en
eremitkoja, därför att hon ej kunde göra den till
annat. Hon ägde ej kamraternas förmåga att släppa
in släktingar och vänners intresse.
Rik var hon långt ifrån, men hon hade nog att
lefva af för att ej svälta ihjäl, och med banklönen
till, räckte det förträffligt. Hennes inackordering
hos fastern, majorskan, var ej heller dyr. Där hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
