Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon blef skygg och tviflande, grät som en
för-tviflad öfver förlusten af hans bästa smekningar,
hans ömhet, hvilken framtiden stulit ifrån henne
redan innan den blef till. Han slet bort hennes tro
som hade den varit ett skört flor. — Å, hvad han
hade starka händer! — Och han talade till henne,
som vore hon hans tyngsta plikt.
Men för de få solljusa stunderna, de, då hans
kärlek lidelsefullt och mäktigt bröt fram som en väg
i islossningen, för dem hade bon fördragit allt.
Kanske var det fegt, men hur kunde hon gå ut i
mörkret igen nu, när hon visste, hvad ljus var?
Strax efter det hennes förlofning eklaterats,
hade hon skrifvit till sin enda goda vän ett bref,
hvars ordalydelse hon nu nästan rad för rad erinrade
sig. Hon satt och läste upp det för sig som för
att tvinga de andra — de mörka — framstormande
tankarna till hvila. Det kändes så godt att vagga
fram i minnen — vackra minnen. .. Hon hade
skrifvit:
»Dörren står på vid gafvel ut till lyckan och
solljuset! Sven Bryde bar öppnat den. Du, han
kom ej och ställde den på glänt. — Nej, vidöppen
är den!
Edith, du, som känner mig och vet, hur jag
med hvarje pulsslag i min varelse längtat efter
kärlek, skall förstå mig. Du vet, att mitt hjärta
skälft i sönderslitande ångest öfver att jag aldrig
fått vara den första och enda för någon. Jag har
haft giftermålsanbud, fotade på lagom stark till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
