Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var med henne som med en gammal klocka:
urverket var nött, så nött, att där knappt kunde bli
fråga om reparation. Hon visste det själf, och när
Elsa Maria bäddade ned henne, sade hon:
»Nu kommer jag nog aldrig upp igen. Måtte
döden bara inte vara lika långsam i vändningarna
som lifvet varit det. Det skulle vara godt att snart
få fara den sista färden.»
»Å Lalla, Lalla, sedan blir jag alldeles ensam!»
Elsa Marias blick vidgades af ångest, och hon
önskade, att hon ägt något medel att få behålla den
enda människa hon hade att sluta sig till, den enda,
som behöfde hennes kärlek och som förstod hennes
oroliga sinne. De andra skulle skratta åt henne,
förlöjliga henne eller vilja stöpa henne i sina
samhälls-gagneligt gjutna karaktärsformer. Lalla hade förstått
hennes ömhetstörst, kelat med det unga och skygga
hos henne och tagit varligt på hennes särheter. Icke
hade denna tid egentligen varit utvecklande, Lalla
följde ju ej med de moderna strömningarna, men
det var ej andlig parforce Elsa Maria åtrått, utan
smekande vänlighet och ett godt leende i stället för
hufvudrystande missbilligande af allt.
Och nu skulle Lalla gå ifrån henne, gå för
alltid. Fanns det då ingenting i hela den stora, vida
världen, som hon kunde få äga annat än för att
snart mista det? Det hade svikit henne det ena
efter det andra. Lif eller död hade tagit det, just
som hon lärt sig älska det mest, och det hade oftast
ryckts ifrån henne så grymt, att detta förbittrat
minnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
